»… ett liv som krävt en hårdhet som för en modern laktosintolerant storstadsbo är svår att föreställa sig.«

På plats 3 på intensiven ligger »Hyponatremi f-38«. Tillståndet ska behandlas mycket långsamt, och kardinalfelet är att göra för mycket och framför allt för snabbt. Så vi korrigerar försiktigt, och medan jag arbetar lyssnar jag. Personen, Anna-Lisa, som jag först reducerat till en diagnos och ett födelsenummer på min anteckningslapp, berättar för mig om sitt liv.

Det är på samma gång ett alldagligt och oerhört sällsamt liv. Alldagligt för att det säkert inte skiljer sig från tusentals andra svenska kvinnors livsöden på landsbygden i Sverige på fyrtio- och femtiotalet. Sällsamt för mig för att det är så enormt annorlunda jämfört med mitt, som från ett annat sekel.

Men Anna-Lisa är livs levande och berättar lugnt, och med precis lagom mycket känsla, om sin uppväxt i Ångermanland. Hur hon började som fäbodjänta när hon var fjorton och bodde där i nästan fyra år. Sedan gifte hon sig och flyttade till sin makes föräldra­gård. Sex barn i rask takt. Åtta kor, fem grisar, får och en massa höns fanns det också på gården. Mjölkproduktionen var för liten, och gården för avlägsen för att mjölkbilen skulle hämta, så i stället kärnade de smör. »Vem gjorde det«, frågar jag naivt. »Det gjorde jag«, svarar Anna-Lisa.

Maken arbetade i skogen och flottade timmer. När han inte söp, för det gjorde han också. 1968, »the summer of love«, dog ett av barnen i en trafikolycka. Ingen sjukskrivning, ingen psykologhjälp eller antidepressiv medicinering för Anna-Lisa.

Det är ett liv som krävt en hårdhet som för en modern laktosintolerant storstadsbo är svår att föreställa sig, och kontrasten till våra liv som småbarnsföräld­rar är stor. Hon berättar fint, med lagom mycket känsla, och samtalet flyter på. Ibland får jag ställa om en fråga för att hon inte hör. Eller också hör hon fel och berättar om något helt annat. Fast det gör inget, för i detta fall är det berättelsen som är själva målet.

Anna-Lisa har svårt att gå, benen är svullna och balansen är dålig. »Vem hjälper dig med att handla mat?« Det gör mina döttrar, säger Anna-Lisa med stolthet i rösten.

I huvudstaden bodde jag granne med en kvinna i tio år och annat än att hon bodde ensam, jobbade som jurist, pratade vacker finlandssvenska och hade en vuxen dotter visste jag ingenting om henne. Hon behövde inte mig och min familj, och vi behövde inte henne. Om någon av oss saknade ett ägg eller en liter mjölk gick vi ner till Hemköp, 7-Eleven eller någon av de andra fem butikerna som låg inom promenadavstånd.

Om Anna-Lisa däremot vet jag en massa saker. Henne, som jag har träffat vid två tillfällen: en gång då jag skrev in henne på intensiven och en gång två dagar senare. Jag har även haft ett telefonsamtal med hennes dotter som råkade befinna sig på ett dop. Jag vet vad Anna-Lisa tar för blodtrycksmediciner och om hennes tidigare operationer, men också att hon har en lhasa apso-hund som är fem år och som hon är oerhört förtjust i. Att hon bott på samma adress i sextio år och vill få dö där och inte på sjukhuset.

Detta är en aspekt av mitt arbete som jag verkligen tycker om: att få komma en helt främmande människa verkligt nära. Inget småprat om väder eller bostadsrättspriser, utan om väsentliga ting: som hundar och var man vill dö.