Picknick på pappas jobb. Jag och min kursare brukade skratta gott åt historien från hennes uppväxt. Det för barnen stora äventyret när hela familjen for till sjukhuset och hade picknick på en filt på pappans kontor framstod för oss i 20-årsåldern som en rolig historia från uppväxten. Det var nog inte förrän vi själva blev föräldrar som vi insåg att det förstås var en slutkörd mammas desperata gärning när pappans jourpass blivit många och barnen behövde träffa sin pappa.

Jag är tredje generationens läkare i min familj. Mina föräldrar hade som patologer förstås inte samma jourbörda. I stället minns jag VAB-dagar där jag fick mikroskopera cornflakes och hårstrån. Minns deras bubblande samtal kring middagsbordet om nya djärva diagnoser under dagen. Besticken som aldrig lades från händerna och middagen som var slukad på fem minuter när jag bara hunnit ta enstaka tuggor.

Sedan valde jag som det enda av fem barn samma bana. Jag var yngst och hade inte sett hundåren under deras tidiga karriärer på samma sätt som mina syskon. Under studenttiden lämnades meddelanden på telefonsvararen som pratats in som ett diktat. »Hej det är pappa punkt. Ring när du kommit hem komma jag behöver veta hur du ska göra punkt. Diktat slut tack.« Piiip. Jag fick äntligen lite insikt i vad de egentligen pratade om vid middagsbordet, och ytterligare en dimension i vår relation när jag kunde konversera om det roligaste de vet och inse deras yrkesskicklighet.

Första veckan på kirurgkliniken under AT kommer jag in i matsalen, balanserande matbrickan, och ser hur pappa sitter bredvid den stora kirurgöverläkaren som jag ännu inte vågat tilltala. När jag når bordet hör jag pappa med hög röst deklarera »Min dotter var ett sånt snällt barn.« Ridå.

Nu är jag mamma till två barn som ofta får vänta med pappa i bilen utanför mottagningen för att jag bara måste avsluta en till sak. En mamma som kan komma hem känslomässigt utmattad efter en dag på onkologklinikens slagfält där jag navigerat mellan känslomässiga toppar och dalar. Där jag för dagen känner mig känslomässigt äldre än min ålder, lite lillgammal, av allt jag fått se och höra. Väl hemma finns mest ork för att krama barnen och efter deras läggning se en tramsig tonårsserie. Större drama än så orkar jag inte med, verklighetens drama överträffar ändå filmens i det allra mesta. Barnens frustration över att alltid vara sist kvar på förskolan klockan 17. Nej, de är inte sist. De andra två läkarbarnen sitter också kvar och får äta av äpplena som pedagogen tålmodigt skivar upp för att barnen ska överleva hemtransporten till middagsbordet. Det är bara läkarföräldrarna som arbetar heltid.

När sonen frustrerat undrar varför de måste vara sist kvar och jag försöker förklara att det var så många sjuka i dag som behövde min hjälp och att ingen annan fanns som kunde ta hand om dem möts jag ibland av en accepterande nickning och ibland av »Mamma, vi behöver också dig«. Dottern vill nyfiket veta vilka jag träffat i dag. »Du behöver bara säga namnen, mamma«. Förklarar tålmodigt att jag inte kan berätta det eller så mycket annat om min dag. Dagens arbete varken får jag eller förmår jag prata om nu. Hon kommer själv på lösningen: »Mamma, när jag blir stor ska jag bli doktor och jobba på din avdelning. Då får jag vara med dig hela tiden.«

Hjärtat går en smula i kras, men jag försöker komma ihåg att barnen får se mig göra ett jobb jag älskar där jag varje dag får göra nytta och göra saker som gör skillnad i andras liv. Ett privilegium som dock också kostar på familjekontot i omgångar. Vill jag att hon ska bli doktor? Ja, om hon fortfarande vill bli doktor när hon är vuxen så ska jag lära henne allt jag kan.

Möten och händelser från klinisk vardag som omtalas i Läkartidningens krönikor är antingen fingerade eller anonymiserade.