I dag är den första dagen på infektionsplaceringen under VFU:n. Ända sedan vi fick terminens schema över VFU-placeringarna har jag varit orolig för att bli sjuk – jag menar, jag har ju infektionsplaceringen som första placering. Tänk om jag blir smittad av någon patient på avdelningen? Vem vet vilka bakterier och virus som cirkulerar där? Jag jämrar mig över den tidiga morgonens kalla vindar som blåser i ansiktet när jag lämnar hemmet strax efter klockan sju. Den tidiga morgonen är dock en relativ och subjektiv sådan, eftersom den för majoriteten av sjukhuspersonalen nästan klassas som sovmorgon. Jag tänker på arbetet som säkerligen redan är igång på avdelningen och skyndar mig bort mot infektionskliniken i sjukhusets bortre ände.

Jag och mina kamrater får hjälp av en vänlig sjuksköterska att hitta till läkarnas konferensrum, där morgonmötet äger rum. Ett dussin munskyddsbeklädda ansikten vänds åt vårt håll när vi kliver in, och vi hälsar och nickar ödmjukt. Jag hinner slänga ett snabbt öga på allas namnskyltar för att kunna identifiera läkarna jag ska gå med. Vi letar efter platserna längst bak och intar dessa per automatik.

Under förmiddagen går vi en rundvandring på kliniken med den VFU-ansvariga läkaren. Jag sneglar in i patientsalarna där arbetet mycket riktigt redan är igång.

Undersköterskor och sjuksköterskor hjälper patienterna på toaletten, serverar frukost och delar ut medicin. Trots skyddsmunderingen kan man skymta leende ögon och studsande axlar som skvallrar om skratt och rådande god stämning. Det förvånar mig ständigt hur dessa människor utför arbetsuppgifter, som många skulle anse överväldigande, med en rutinerad finess.

Jag tänker tillbaka på somrarna då jag själv hade yrkesrollen som undersköterska och skäms över hur jag klagade över arbetsförhållanden som för mig var högst temporära. Jag slår snabbt ned blicken och känner en vördnad inför det enormt tunga lass dessa fantastiska människor drar dag ut och dag in, pågående pandemi eller ej. Jag passar på att sända mitt framtida jag en tanke om att åter försöka se situationer från mitt oerfarna men observanta kandidatöga.

I slutet av min praktik på infektionskliniken möter jag en patient som äntligen ska skrivas ut. Han har länge sett fram emot att komma härifrån och köpa sig en iskall cola. Det är med gråt i halsen han tackar för den vård han har fått. Han vet inte hur han ska uttrycka sin tacksamhet, den är för omfattande för att täckas med enbart ord. Jag nickar som tack och ler så gott jag kan med ögonen, och känner återigen en skam. Denna gång för att jag tar emot hans lovord. För inte är det jag som hjälpt honom på toaletten när de laxerande medicinerna haft god effekt. Inte är det jag som kommit in i hans rum med vatten när han varit törstig mitt i natten. Inte är det jag som hållit hans oroliga hand när framtiden sett dyster ut.

Jag lovar mig själv att vidarebefordra de varma orden till dem som de var ämnade för. Samtidigt väller en våg av stolthet fram inom mig. Jag känner mig stolt över att få tillhöra en verksamhet och yrkeskategori som finns för människor när livet vänds upp och ner. För likt ett timglas så kan livet vändas rätt igen, och då börjar plötsligt ens andra liv. För min patient blev det precis så. Han ska leva varenda dag så länge han lever.

Jag lämnar infektionskliniken med ett slags vemodig lycka. Patientens ord klingar i huvudet när jag med påskrift som intygar om avslutad placering går ut i vintervädret. Visst är jag fortsatt orolig för att bli allvarligt sjuk, men jag vet nu att om det skulle ske så möts jag av förstklassig vård och ett omhändertagande över förväntan. Jag tar på mig munskyddet och styr stegen mot affären. Jag ska köpa mig en iskall cola.