Jag har träffat många människor med hans person­lighetsdrag, men jag har aldrig riktigt träffat en person som Raymond. Utan tvekan förgyller han min arbetsvecka.

Den natt som Raymond får svårt att andas cyklar han till akuten. Han blir undersökt och hemskickad av en jour som i trötthetens dimma inte noterar att Raymond är 44 år och aldrig någonsin tidigare har sökt läkare. Journalen måste ha varit helt tom. Raymond tar sig hem igen och återkommer morgonen därpå – på cykel – med saturation 72 procent. Den gången blir han inlagd.

Om man snabbspolar framåt så är han en tid senare min patient. Vi har att göra med en man som måste vara en arbetsgivares dröm: har aldrig tidigare varit sjuk, snabbtänkt, jobbar hårt. Exceptionellt hög IQ. Raymond bor ensam, för noggrant bok över vitalparametrar, kalori- och näringsintag och daglig gångsträcka.

Raymond är nästan alltid glad. Han är redo att visa mig sina tabeller och grafer när jag kliver in i undersökningsrummet. Som sjukskriven för första gången har han mött nya utmaningar och avbryter mig otåligt när jag frågar om biverkningar och vill i stället veta: »När ska man äta lunch?« Jag svarar: »När man är hungrig.« Raymond ser tvivlande ut. Han berättar att hans arbetskamrater brukat knacka på hans dörrpost och säga »Raymond, nu käkar vi!« Hemma, under sjukskrivningen, knackar ingen, och hur ska man då veta? Jag reviderar mitt svar och säger att klockan tolv är en bra tid att äta lunch. Detta noterar han nöjt.

Vi lär oss att Raymond måste få läkartider samma vecko­dag och samma klockslag. Vi försöker att ha samma doktor, och till min glädje blir det jag. Tyvärr känner jag ideligen att jag inte riktigt kan möta honom på jämn mark. Vid ett tillfälle kommer han glädje­strålande med en formel han skapat för att kunna förutspå tillväxt alternativt krympning av sin tumörvolym. Slutsatsen är att vi ska ta nästa behandlingspaus efter fyra omgångar immunterapi. »Eller hur?«

Jag stirrar på formeln men jag förstår ingenting. Raymond väntar på att polletten ska trilla ner. Jag försöker intala mig själv att jag som disputerat ju faktiskt har universitetets högsta examen. Det hjälper inte, jag förstår inte ens variablerna. »Så intressant, Raymond«, säger jag till sist och känner hur otillräcklig min reaktion är. Raymond är van vid att omvärlden inte når upp till hans nivå och är vänligt överseende. »Om du funderar ett tag till så kommer du att förstå«, säger han.

Han står på min lista en dag när jag har en läkarkandidat med mig på mottagningen. När vi förbereder dagen försöker jag beskriva honom, så kandidaten är förberedd. Sedan hämtar vi Raymond, som är på sitt bästa humör. Han berättar att han sätter sin väckar­klocka på fem i tolv varje dag så att han ska hinna stå påklädd i hallen och gå ut genom dörrposten när klockan slår tolv. Då är han på lunchrestaurangen vid hörnet sju minuter över tolv och får maten direkt eftersom han är väntad och alltid beställer samma sak. Hans val innehåller sjuhundra kalorier och 52 mg C-vitamin. Om han inte tar lingondricka till maten, för då blir sammansättningen helt annorlunda.

När han gått utbrister kandidaten: »Vilken fin man!«

Jag vill krama honom.

 

Möten och händelser från klinisk vardag som omtalas i Läkartidningens krönikor är antingen fingerade eller anonymiserade.