Som studierektor för AT-läkare håller jag i och organiserar en hel veckas introduktion av nyttig underläkarkunskap. Det är schemarutiner, nya journalsy­stem, HLR och »kraschkurser« i kirurgrelaterade ämnen. När jag tog över jobbet letade jag dock förgäves i schemat efter något annat, något mer. Ingenstans hittade jag punkten »vad det innebär att vara doktor«. Här ska unga doktorer slussas in i sin nya arbetsvardag och inte med ett ord nämns vilket annorlunda liv detta är – läkarlivet. Det vi valt och det de nu står inför. Det vi oftast älskar och brinner för men ibland hatar. Det som innebär att kunna bota och lindra, avhjälpa och återställa. Förstå om något är fel eller bara varianter av det normala. Hur lär man sig det? Hur lär man sig att vara doktor?

Läkarlivet är i mitt tycke ett liv av stolthet. Man ska vara stolt över att få möjlighet att hjälpa sina medmänniskor. Stolt över att få göra något meningsfullt och ibland till och med rädda liv. Men det är slitsamt, du är tidigt ensam med svåra beslut. Du ska handskas med död och själva tillvarons existens i unga år.

Otaliga nattjourer kring halv fem har jag undrat om det inte fanns enklare sätt att tjäna ihop brödfödan på. Visst finns det, men känslan av att göra skillnad i någon annans liv tar över allting; den är oslagbar. Lyckan jag känner när jag gjort verklig skillnad kan knappast ersättas av något annat.

Det krävs ödmjukhet och självkännedom för att klara av yrket. Ödmjukhet nog att förstå när du inte vet, men även ödmjukhet inför livets mysterium. Prestige­lös eftertanke när du tycker att du har gjort allt rätt, och det trots allt blir fel.

Självkännedomen kommer förhoppningsvis med åren. När jag som ung doktor frågade en lika ung kollega hur han gjorde när larmsökaren ringde blev svaret: »Jag går och blindskiter.« (???) »Ja, jag låser in mig på toaletten och hoppas att de hittar en annan doktor.«

Känner du så är sannolikt en jourtung akutspecialitet inte det bästa yrkesvalet.

Att vara läkare innebär makt. Makt att ändra andra människors liv. Makt över diagnoser och behandlingar. Överläkare har ännu mer makt, och klinikchefer ytterligare mer. Det gäller att handskas varsamt med makt. Inte förledas till att fatta förhastade och ogenomtänkta beslut. Många människor påverkas och konsekvenserna kan bli ödesdigra. Det är många gånger oftast bara erfarenhet som leder en rätt – och saknar man erfarenhet får man luta sig mot dem som har.

Eftersom man fattar så många beslut, jobbar så sena timmar och hjälps åt så mycket får man också många vänner. Vänner som står upp för en, lyssnar på ens oro och ger en stöttande klapp på axeln. Vänner och förebilder som delar med sig av sin kunskap – om och om igen.

Jag tänker ofta på mitt unga yrkeslivs mest stabila stöttepelare: Einar, Stellan och Magnus. Bara män, jag vet, men vad skulle jag ha gjort utan dem?

Sist men inte minst är läkarlivet ett roligt liv. Man måste skratta längs vägen. Skratta och bjuda på sig själv. Som ni kanske anat har jag smugit in punkten »vad det innebär att vara doktor« i introduktionsveckan. Den är än så länge gömd under »allmänna rutiner på kirurgkliniken«, men snart kanske jag fattar mod till mig och ger den en helt egen halvtimme!

PS. Och för er som undrar: det finns potential till förändring hos de flesta av oss – han som blindsket sig igenom sina första stapplande jourer är i dag en duktig och erfaren kirurg­överläkare. DS.