»Må vaccinet föra oss tillbaka till värdiga och humana avslut«

Var inte ledsen, det är snart över nu. Min mammas ord högg till när vi satt bakom ett draperi i ett bås på Sös-akuten i juni för snart 7 år sedan. Hon var döende i cancer, med en massiv DVT som vanställde hennes smala vänsterben. Tre dygn senare gick hon bort, mitt i sommarvärmen, medan stockrosorna blommade som mest. Jag var där, varje minut. Matade henne med Piggelin, duschade henne, pratade, höll hennes hand, fanns där, grät. Drygt tre månader tidigare vakade jag över min pappa. Sista natten låg jag på en madrass på golvet på demensboendet medan jag lyssnade på hans oregelbundna rossliga andetag, fuktade hans läppar, satte på Chopins Nocturne, opus 9.

Jag var där, för att jag ville, för att jag behövde, för att ingen ska dö ensam, för att jag kunde, för att det inte var en pandemi.

Under året som gått har generella besöksförbud gällt på både sjukhus och äldreboenden, med krav på chefsbeslut om undantag för döende patienter. Men oron över att inte se slutet i tid, att inte hinna få anhöriga på plats, att de inte fått vara med tiden före, har präglat året under pandemin. Vetskapen om patienten med den stora smärtande tumören som inte orkar svara i telefon och tror att hustrun sitter bredvid. Hon, som visserligen var svårt sjuk, men som ändå piggnat till och inte träffat sin familj på hela vårdtiden och som gick bort hastigt en natt. Ensam, utan att ha sett sina nära på en vecka.

När pandemin brakade loss och allt var okänt och tumultartat svor jag att ingen skulle dö ensam under mina pass på den tillfälliga covid-19-avdelningen. Det kunde jag hålla lätt. Men inom den onkologiska vården har den etiska stressen och sorgen över att anhöriga är utestängda varit den utan tvekan mest plågsamma känslan under året.

Även i öppenvården har det varit ensamt att vara patient. Restriktioner kring medföljande anhöriga, rädsla för att smittas vid sjukhusbesök och telefonsamtal som ersätter fysiska besök har skapat en distans mellan vården och de svårast sjuka. Allt det som annars kommer fram under ett möte, den viktiga frågan från en anhörig, flera öron som kan lyssna till det som sägs. Det kanske kan uppfattas som smidigt att slippa ta sig till sjukhuset, och nog kan man klämma in fler patienter när många besök sker per telefon, men snart är det dags att ta oss tillbaka till det normala, till fysiska undersökningar och frågvisa makar.

Oftast är ju anhöriga med just vid slutet, men tiden före där i ensamheten, utan besök, inga välkända händer, ensam med slangar och andras medicinska beslut, med en inre vetskap om att det nu nog är över. Så kallt och ensamt för både patienten och familjen.

Inga anhörigsamtal per telefon kan ersätta ett möte med en orolig maka som inte sett sin man på flera dagar, veckor. Inga Facetime-samtal kan ersätta en kram från ett barnbarn.

Pandemin har berövat oss på mycket. Inte bara liv, utan också den grundläggande rätten att ta farväl medan kraften ännu finns. Att inte dö ensam. Må vaccinet föra oss tillbaka till värdiga och humana avslut, där alla kan få lyssna till Chopin och matas med hallon av dem vi älskar mest.