Jag träffade nyligen en patient som i somras hade varit inlagd på sjukhus för en allvarlig men inte direkt livshotande åkomma. Vi kom att diskutera min patients upplevelse av sin sjukhusvistelse, och något som hen hade reagerat på var personalens genomgående tendens att hemlighålla information. Skymma blodtrycksmätaren och berätta att »det såg bra ut«, svara vagt och undvikande på vad provsvaren visade och inte riktigt berätta varför man skulle göra den där röntgenundersökningen. Inte därmed sagt att hen fick dålig vård, men detta fenomen att hålla patienten i ovisshet lät inte så bra, och därför frågade jag runt lite bland mina vänner som inte arbetar inom vården kring detta.

Tyvärr var även mina vänners erfarenhet att vi inom vården har en tendens att sväva på svar, berätta halva sanningen och anse oss ha informationsföreträde framför patienten, vars vård och kropp det faktiskt handlar om.

Det här gjorde mig ledsen att höra. Självklart kan vi inte överlåta till patienterna att tolka alla data, och ibland måste vi framföra otrevliga saker på ett inte alltför burdust sätt, men att det är så pass många som upplever att vi som regel undanhåller information är inte värdigt svensk sjukvård år 2021.

Handlar det om okunskap, att man är rädd för att få följdfrågor om olika värden, och om man inte har berättat vad värdena visar så behöver man inte heller hantera följdfrågorna? Eller är man osäker i sin roll och känner att man inte klarar av att bemöta oroliga patienter som ifrågasätter?

För att skapa förtroende och trygghet är det naturligtvis alldeles grundläggande med delaktighet och öppenhet. Och visst har vi alla som jobbar inom vården ont om tid, men oinformerade patienter blir mer otrygga och tar därmed längre tid.

Jag är själv på intet sätt perfekt, men jag försöker att involvera mina patienter så gott jag kan. När jag tar ett blodtryck visar jag siffrorna. Jag visar listan med provsvar och går igenom varför det är stjärnor på vissa prov och om det är relevant eller inte. Jag läser upp röntgensvar och förklarar vad de betyder och tillstår om det är något jag inte förstår. Och när jag inte förstår berättar jag vad jag ska göra för att ta reda på saken och hur jag ska återkoppla.

Det finns väldigt få patienter som tror att vi är allvetande och omedelbart kommer att kunna svara på alla deras frågor. Däremot förväntar de sig, med all rätt, att vi är tydliga, ärliga och ser till att lösa uppgiften.

Men så i slutet av min patients sjukhusvistelse dök det upp en engagerad och involverande sjuksköterska som förklarade, visade och tog sig tid. Därefter kom en varm och klok läkare som berättade och informerade på ett bra sätt de saker han visste, och tog reda på de saker han inte visste. Efter det kände sig min patient inte orolig längre, och den utskrivning hen hade fasat för kändes självklar och odramatisk.