K har förfärliga fötter. Naglarna växer långa och har börjat kröka sig och snart når de runt tårna och in i fotsulan. Fötterna är täckta med gammal hud och smuts och behovet av fotvård är uppenbart. Men K tycker inte det är så farligt. Det var diabetessköterskan som påpekade det. Vi inom psykiatrin tittar sällan på våra patienters fötter. Det kanske vi borde göra.
K har svår schizofreni sedan många år tillbaka. I perioder är rösterna förfärliga och elaka och säger att han ska ta livet av sig och att han inte duger någonting till. Då vill K öka sina doser av antipsykosmedicin, men den förlösande hjälpen uteblir. I stället blir K mer trött och viljelös samtidigt som rösterna fortsätter att hålla honom vaken på nätterna.
Mest sitter han och röker. Väggarna har blivit gula av nikotin. Likaså hans pek- och långfinger på höger hand, där cigaretten pyrt. Och lägenheten gränsar nu till sanitär olägenhet. Ut kommer han inte, och vem vet när han tvättade sig och sina kläder sist? Schizofreni är en tärande sjukdom som sakta bryter ner viljekraften och den kognitiva förmågan till den grad att individen blir oförmögen att förändra sin situation av egen kraft. Det handlar inte om ovilja utan oförmåga.
Så på grund av sina kognitiva brister ser K alltså inga problem med sina fötter. Han har diabetes typ 2, vilket inte berättigar till subventionerad fotvård. Hans sjukpension räcker knappt till hyra och mat så att han klarar sig. Och till cigaretterna. Dem kan han inte vara utan.
Vi försöker hjälpa honom på alla vis. Handläggare på kommunen ser dock ingen möjlighet att bistå honom. Han har ju trots allt lite pengar kvar då hyra och mat är betald. Men de få kronor som blir över vill K inte lägga på fotvård utan på cigaretter – det enda som kan ge honom viss njutning i livet. Regionen kan inte heller ställa upp, då subventionerad fotvård endast gäller dem med diabetes typ 1. Att söka fonder skulle kunna vara en utväg men det kräver, för K, en kognitiv förmåga och uthållighet han inte besitter. Han måste då fylla i en uppsjö av papper, där detaljerad redovisning av hans obefintliga resurser ska deklareras. Möjligheterna att hjälpa K är alltså få. Att vänta tills naglarna borrat sig in i fotsulan och orsakat infektion, för vilken han kan få hjälp, är inte ett alternativ.
Den duktiga kuratorn på mottagningen ger dock inte upp. Då samhällets skyddsnät fallerat drar hon det sista halmstrået och kontaktar sjukhuskyrkan, som via kontakter och diakoner kan ställa upp med pengar för två fotvårdsbehandlingar.
Vår region går med cirka 850 miljoner kronor i vinst i år. Samtidigt har vi lagt ner vårdavdelningen för svårt psykossjuka individer, som K, och nu skär vi ner på öppenvården för just dessa människor. I stället startar vi mottagningar för resursstarka patientgrupper som högljutt önskar vård. Vi kräver att våra patienter ska ha den kognitiva förmågan att klara av smarttelefoner, datorer och bank-ID för att över huvud taget kunna beställa tid till vården. Massor av pengar läggs på nätdoktorer för välfungerande individer som vid minsta symtom vill komma i kontakt med en doktor för att få råd och behandling.
Jag är glad att vår kurator inte gav upp. Men snart kommer man också att dra ner på kuratorstjänsterna, då pengarna och vården ska fördelas från de svårt sjuka till de mindre behövande, men oroliga, patienterna. Och varför lägger regionen över huvud taget ner vårdplatser för svårt sjuka patienter om vi ändå går med så mycket vinst?
Möten och händelser från klinisk vardag som omtalas i Läkartidningens krönikor är antingen fingerade eller anonymiserade.
