Jag var ung och dum. Termin 3 på läkarutbildningen. En studentetta på 15 kvadrat. Jag pluggar, spetsfokuserad på ett »lifehack« från äldrekursare – att studera gamla tentafrågor för att klara nästa tenta. En genväg för att snabbare lära mig facit som gör mig till läkare.

Ett av tentasvaren är rappakalja. Jag slår upp det i en bok, och slås av hur bokens förklaring är så mycket mer nyanserad – och det låter mig förstå de andra frågorna bättre. Fokuset på tentafrågor har fått mig att lära mig mindre; genvägen var egentligen en omväg. Jag börjar läsa fler böcker och färre tentor, och känner att jag hittat ett bättre facit.

Första vikariatet. Intensiva förberedelser. Jag memoriserar delar av en kirurgibok. Jag kan ordinera första linjens behandling, men står handfallen när kokboksreceptet inte räcker till. En klok ST-läkare tipsar mig om riktlinjer som koncentrerat fram det väsentliga. Jag upptäcker att riktlinjer är kollegors tolkning av den vanligaste kunskapen så att den blir användbar. Jag börjar läsa fler riktlinjer och färre böcker.

Några år senare. En akutmottagning. Jag kan riktlinjerna, men märker i poddar att riktlinjerna inte hänger med alla nya rön. ATLS laggar efter forskningen med tio år. Kan det verkligen stämma? En klok överläkare tipsar om Pubmed-åtkomst via sjukhusbiblioteket. Jag inser att jag måste läsa enskilda studier för att förstå vad vi egentligen vet. Jag börjar läsa studier och känner att jag nu äntligen hittat facit.

Trodde jag. Några år senare vänds allt upp och ner. Först läser jag om publikationsbias – publicerade artiklar är ett litet urval av alla studier som görs, och inte alltid representativa. Sedan kommer replikationskrisen – att publicerade studier ofta inte kan återskapas. Och sist dödsstöten med Duhem–Quine-tesen: det går inte att testa en specifik hypotes då alla experiment testar ett nätverk med hypoteser. Enligt tesen kan forskare beskylla andra faktorer när ett experiment inte går som det är tänkt, och när man får det önskade resultatet nämner man inte alla detaljer som medför osäkerhet.

Jag vill inte och kan inte tro det. Men när jag läser artiklar kan jag inte sluta se osäkerheterna mellan raderna. Som tur är har vi systematiska översikter. Men sedan läser jag en text av filosofen Stegenga. Exempel efter exempel på hur metaanalyser också har bedömningsutrymme och inte garanterar objektiv kunskap. Exempelvis att man kan ge samma studier och metaanalysprotokoll till 2 olika forskargrupper och få diametralt olika resultat.

10 år efter examen är jag inte lika ung, men känner mig lika dum. Var hittar jag facit? Läroböcker som är föråldrade när de trycks? Riktlinjer som uppdateras för sällan? Studier och översikter med all möjlig bias?

Jag läser kunskapslära, epistemiologi, och inser att jag tänkt fel när jag letat facit. Ordet facit kommer från latinets facere, vilket betyder att göra eller åstadkomma, inte att något är rätt. Medicinskt facit är kanske något annat. Det kanske snarare handlar om att med imperfekt kunskap, i flera olika former, försöka bedöma vad som är klokast att göra, även om man just då inte kan vara säker på att just det är det klokaste.

Vår vetenskap är sällan helt säker. Men när vi vet det och kan anpassa oss efter det, då kanske vi kommer närmare det som är bäst att göra, och närmare det som ordet facit ursprungligen betydde.