Var ligger gränsen mellan valfrihet och rasism?

Jag minns att jag träffade en äldre herre på vårdcentralen en stillsam vårmorgon år 2019. Jag presenterade mig och undrade hur jag kunde hjälpa honom, men han svarade inte. Jag märkte att han blivit fundersam och han tittade nedåt. Kallelsen från vårdcentralen låg i hans händer. Jag bröt tystnaden och frågade vad han tänkte på. Så småningom uppgav mannen att han trodde att han skulle få träffa en svensk läkare. Hans finger pekade på mitt namn på kallelsen. David lät ju inget främmande. Det var min tur att vara tyst. Han motiverade sin besvikelse så här: Vad händer om han inte förstår vad jag säger? Då log jag och sa att jag frågar igen eller signalerar det. Därefter gick besöket jättebra.

Den 26 juli publicerade Dagens Nyheter en artikel där det avslöjas att patienter kan välja att vårdas av etniskt svenska läkare. Journalister hade kontaktat vårdcentraler och tandläkarmottagningar i hela landet och fick lista sig hos en etnisk svensk läkare. Kanske hade de till och med ringt vårdcentralen där jag arbetar?

Jag får först kännedom om artikeln via en av mina kollegor. Han har svart humor och skriver att denna artikel kommer att förstärka min motivation. Jag blir frustrerad när jag läser berättelsen från akutmottagningen där en kollega blivit utsatt för rasism. Patienten föredrar att riskera att bli akut sjuk framför att bli undersökt av en »icke-svensk« läkare. Det är svårt att begripa och analysera denna attityd. Och hur bör man tolka resten av artikeln? Det provocerande försöket att lista sig hos en etnisk svensk läkare. Hur resonerar mottagaren i telefonen kring detta önskemål?

Vi vet att det är valfrihet i vården som gäller. Enligt vårdvalet får patienten välja sin vårdgivare. Utifrån »god och nära vård« får man välja en egen läkare och lista sig. Så om en patient vill ha en etniskt svensk läkare på sin vårdcentral – kan vårdgivaren neka detta? Hälsa är ett återkommande tema, och folk pratar om sina upplevelser av vården hela tiden. Det räcker om man säger att »jag har hört talas om att läkaren NN är bra och jag vill gärna lista mig hos honom/henne«. Ingen vill betecknas som »rasist«. Frågan är om vårdgivarna har en tydlig policy för bemötandet av sådana uppenbara önskemål.

Kommunikation kan ibland räknas som en konst i sig. Om en patient vill träffa en svensk läkare antar jag att patienten är angelägen om att läkaren har svenska som modersmål. Jag har svårt att föreställa mig att renodlade rasistiska motiv ligger bakom denna inställning; en patient som pratar dari känner sig till exempel troligen bekvämare hos en läkare från Afghanistan. Inget konstigt med det.

Artikeln i DN avslöjar dock att även om läkaren kan bra svenska räcker inte det. Då måste vi ta nästa steg och kartlägga bakgrunden ordentligt. Har patienten blivit bemött dåligt av en läkare med ett annat ursprung? Varför litar patienten på akutmottagningen inte på läkare med andra etniciteter? Gör vårdgivare en händelseanalys när sådana situationer uppstår, och vad visar utredningar?

Vi ska kämpa mot diskriminering. Alla bör göra sitt bästa oavsett ursprung. Vi kan kanske inte ifrågasätta patientens val på individuell nivå. Vi kommer dock att undersöka våra patienter opartiskt. Det går att lösa språkhinder. Hur åtgärdar man rasistiska hinder? Det är en kamp som troligen fortsätter livet ut.