På alla onkologkliniker jag har arbetat så fördelar sig kollegorna längs en linje: från de hängivet kurativa till de uttalat palliativa. Onkologer med önskan att bota brukar arbeta med lymfom, testikelcancer och papillär tyreoideacancer, medan palliativt fokuserade kollegor tar sig an patientgrupper med sämre prognos. Personligheten avgör, och alla hittar till sist sin plats längs linjen där de kan göra det bästa för sina patienter.

Jag befinner mig personlighetsmässigt helt klart på den palliativa planhalvan. Jag har haft oräkneliga patienter som jag inte har kunnat bota utan där målsättningen från början varit att förlänga liv, lindra och trösta. Det här är väldigt svårt för folk att förstå, och särskilt för den genomsnittlige lördagsbjudningsgästen som inte arbetar i sjukvården. Varför skulle man frivilligt arbeta med obotliga sjukdomar? Svaret är egentligen enkelt: det känns djupt meningsfullt. Jag kan göra skillnad. Får jag till en riktigt bra smärtlindring för någon så seglar jag hem på min cykel och känner enorm tillfredsställelse över det. Det känns som att använda läkarutbildningen till ­något vettigt.

Av en slump kom jag, halvvägs i yrkeslivet, att arbeta med en ny diagnos. Politiska beslut gjorde att min klinik tilldelades en sällsynt patientgrupp som skulle samlas på ett fåtal sjukhus i landet. Det är något så ovanligt som en cancer som kan botas av onkologisk behandling, där kirurgi faktiskt är ett andrahandsval. Jag anmälde mig. Plötsligt förändrades min arbetsvardag och jag designade krångliga, kurativt syftande behandlingsplaner åt patienter som skickades till oss för att få radiokemoterapi.

Det tog ett tag innan vi kunde se resultaten eftersom behandlingen och uppföljningen är lång. Efter ett år insåg jag att vi botade patienter på löpande band! Mottagningarna fylldes av människor som kom tillbaka på kontroll där jag kunde konstatera att tumören var borta. Jag är van att ha mottagning i moll, och helt plötsligt var det inte så längre. Glädjetårar och tacksamhet.

Jag har aldrig under mitt yrkesliv fått så många presenter som jag fick av patienterna i denna nya verksamhet. Det gör mig enormt obekväm. Jag förstår, och är tacksam över, att patienter vill visa uppskattning. Men i svensk sjukvård har patienten betalt sin behandling i förväg via skattesystemet och ska inte behöva ge oss presenter för att vi gör vårt arbete. Samtidigt vore det sårande att inte ta emot en tårta någon bakat, så det är verkligen svårt att göra rätt.

En dag slog det mig att det viktigaste skälet till att jag har svårt för gåvorna är att de kommer från människor som blivit botade. De jag behandlar för obotlig sjukdom får inte chansen att tacka för lyckligt utfall. De patienterna är känslomässigt tyngre för doktorn, och jag får använda all min intuition och personlighet för att hjälpa genom rädsla, sorg och svåra symtom. När patienten sedan dör ringer jag familjen för ett avrundande samtal och kort därefter går jag ut i väntrummet och ropar upp en ny männis­ka. Och så börjar vi om, igen och igen. Utan tårtfinal men med känslan av att ha gjort något bra. Sällan bota, ofta lindra, alltid trösta.