Det är viktigt att livet börjar och slutar bra. Ibland kan doktorn bidra till det.

En dag får vi ett telefonsamtal från ett stort region­sjukhus där man opererat Martin – en man med avan­cerad ventrikelcancer. Efter operationen har han försämrats, och man vill nu snabbt flytta honom till hemsjukhuset. 

Jag känner Martin väl. Jag har följt honom en längre tid och lärt känna hans partner Erik. Martin är en kulturell person som fyllt sina mottagningstider hos mig med samtal om konst, litteratur och opera. Sjukdomen har han tydligt markerat att vi ska prata så litet som möjligt om.

Vi säger att han är välkommen och förbereder ett rum. En stund senare kommer ännu ett telefonsamtal där man meddelar att man påskyndat transporten för att han försämrats ytterligare. Efter en timme ringer en narkossköterska från ambulanshelikoptern och säger att det inte är säkert att de kommer att hinna fram. Vi ringer Erik, ber honom att komma in. 

Jag ställer mig avsides med personalen och diskuterar hur vi ska göra. Om Martin dör i helikoptern måste vi flytta honom in i en säng på vårdavdelningen där anhöriga får möjlighet att ta farväl.Om han lever är det viktigt att det inte blir för mycket uppståndelse och dramatik. Erik kommer, och jag hinner prata med honom en stund innan det blir dags. Sedan ser vi helikoptern landa genom fönstret.

Martin lever när han rullas in på avdelningen. Vi lyfter över honom i en säng. Sjuksköterskan har en rondskål full med sprutor som hon förberett. Vi talar lågt, hon börjar spruta läkemedel mot oro, smärta och rosslingar. Vi vill ta så litet plats som möjligt, det här är Eriks stund.

Om man tycker att det är intimt med förlossningar så är det nog ingenting mot hur det kan kännas i livets slut. En man sitter och viskar kärleksförklaringar, återberättar minnen, känslomässiga upplevelser. Vi måste vara på salen för att hjälpa Martin, och ändå känns det som ett fasansfullt intrång. 

Martin har ileus och det rinner hela tiden galla och magsaft ur hans mun. Detta är han inte medveten om själv, men det är inget vackert sätt att dö. Jag nickar åt undersköterskan som ordlöst ger mig en handduk. Genom att hålla den mot Martins mun slipper Erik se. Undersköterskan står beredd med en ren handduk och då och då byter vi indränkt mot ren. Jag viskar ordina­tioner åt sköterskan som sprutar de läkemedel som ännu kan hjälpa. Erik har lagt sitt huvud på Martins axel och fortsätter viska till honom. Jag frågar Erik om han vill lägga sig bredvid Martin. »Får jag?!«, säger han, och tar sig sedan upp i sängen. Sjukhussängar är inte breda men jag står och spjärnar mot golvet, och på något sätt hålls Erik på plats mellan mig och sin döende man.

Det är långt mellan andetagen nu. Magsaften väller ännu fram och undersköterskan försöker dölja de många grönfärgade handdukar hon har vid sina fötter. Erik tar vara på de sista minuterna, säger det som är kvar att säga. Sedan kommer det sista andetaget, och därefter blir det tyst. Erik håller om Martin. Jag viker undan blicken. Det känns som om vi står i ett vakuum, det ringer i mina öron. Endast en halvtimme har förflutit sedan helikoptern landade. Martin hann hem.

När jag träffar Erik på ett efterlevandesamtal flera veckor senare, säger han att denna halvtimme blev den hittills största upplevelsen i hans liv. Av allt han och Martin delat så var detta det viktigaste. Jag är förundrad, men säger inget. Jag är glad över vårt ordlösa samarbete, att vi lyckades bidra till att skapa ett minne som Erik skulle orka bära. 

Möten och händelser från klinisk vardag som omtalas i Läkartidningens krönikor är antingen fingerade eller anonymiserade.