Händelsen ligger långt tillbaka i tiden och minnesbilden har bleknat en del. Jag hade just börjat som underläkare inom psykiatrin. Avdelningen där jag arbetade var olåst. Jag skulle skriva in en ny patient. Han var inte känd sedan tidigare, men hade nu insjuknat i vad man tolkade som en depression. När han beskrev hur han mådde sa han att han kände det som om han stod framför en flod som störtade över honom. På frågan om han hade tankar på att ta sitt liv rörde han munnen, men något svar kom inte. Frågan om självmordstankar blev således hängande i luften. Alldeles efter vårt samtal lämnade han avdelningen; till personalen sa han att han skulle till den närliggande kiosken och strax vara tillbaka. 

Dagen därpå fick jag höra att han tagit sitt liv. Jag blev oerhört skakad. Hans sista egentliga samtal var med mig; tankarna på att jag kanske varit försumlig, att jag skulle få stå till svars, började mala. Jag inser ju vid tillbakablicken att något hade missats i kommunikationen mellan mig och honom. Jag förstod helt enkelt inte hur självmordsnära han var. Den formella handläggningen efteråt gick emellertid snabbt och var för min del skonsam. En anmälan till chefsläkaren gjordes; denne lät inte ärendet gå vidare till Socialstyrelsen, eftersom han bedömde det som uppenbart att personalen (inklusive undertecknad) inte gjort sig skyldig till fel eller försummelse. Det var helt enligt det dåvarande regelverket. Efter en kort genomgång av händelseförloppet under en sittrond drogs ett mentalt streck över den tragiska händelsen. 

Så här i efterhand är jag tacksam för att detta självmord i början av min läkarbana inte hamnade i So­cialstyrelsens – numera Ivos – svarta hål. Sådant har jag varit med om, och jag vet vilken vånda som utdragna handläggningar ger i form av skuldbeläggande och av känslan av att något så definitivt som ett självmord inte får ett avslut. Jag har nu över 40 års arbete inom suicidbelastade områden av psyki­atrin: som beroendeläkare och som psykiatrisk konsult på ett stort akutsjukhus. Jag kan inte räkna alla samtal jag haft med förmodat självmordsbenägna patienter under årens lopp. De instrument som används för att bedöma självmordsrisk – strukturerade manualer eller intuition och inlevelse – är osäkra. I slutändan är det ju den som står i begrepp att ta sitt liv som själv bestämmer vad han eller hon vill yppa.

Rädslan för att patienter ska begå självmord legitimerar ofta ett omfattande och kontraproduktivt bruk av tvång i vården – ett tvång som lätt leder till mekaniserad upprepning och bristande tillit hos såväl patienter som vårdgivare. Jag förstår inte nollvisionen när det gäller självmord. För mig ter den sig som förljugen, eftersom den aldrig går att uppnå. Uppsatta mål som man på förhand vet är orealistiska tenderar att framstå som dekoration. Tar man nollvisionen på allvar handlar det om tron på en allsmäktig psyki­atri som kan frilägga och kontrollera människors inre dolda liv. Ett slags social ingenjörskonst. 

Även om vi ska göra vad som står i vår makt med bibehållen respekt för autonomi och integritet för att förhindra självmord, måste vi också inse vad som är kärnan i människans existentiella frihet, nämligen hennes unika förmåga att se alternativ till den givna verkligheten. Denna förmåga är källan till hennes skapande sätt att förhålla sig till sina omständighe­ter för att utveckla och förändra dem till det bättre. Den gör att hon kan välja. Den ger varje människa en särställning och avgränsar henne som självständig individ, som tänkande och handlande subjekt. Men den har en mörk sida: bland alla alternativ till den givna verkligheten finns också negationen. En negation som slutligen kan gälla människan själv.