Akutmottagningen med tillhörande väntrum står tom och öde: har man tur en tidig morgon kan man få åtnjuta detta faktum. Jag lämnar av en vän till familjen som under sena natten haft svåra frossbrytningar, kraftig sjukdomskänsla och en hastigt påkommen svaghet muskulärt. Personens grundsjukdom gör att jag omedelbart uppfattar situationen som allvarlig med en uppseglande sepsisbild, och jag initierar gans­ka omgående transporten till akutmottagning. Jag har en stor respekt för sepsis och septisk chock. Den grundlades tidigt i min läkargärning.

Efter åtta terminer på läkarlinjen tog jag mod till mig och sökte ett sommarvikariat som läkare på medicinkliniken på ett av de större länssjukhusen i Sverige. Jag tror inte att jag var så modig egentligen; det var underförstått att det var då man gav sig ut för att samla erfarenhet. Ny erfarenhet i yrket, en stabil grund att stå på inför fortsatta studier och framtida yrkesutövning. Jag hade medicin- och kirurgtermi­nerna färska och tentamina godkända. Jag var redo, tänkte jag. Sanningen, med ett retrospektivt synsätt, var ju i stället den att jag hade många fler av de and­ra kliniska specialiteterna ogjorda, infektion bland annat.

Mina dagar på länssjukhuset den aktuella sommaren utgjordes av en ständig dagjour på medicinkliniken. Jag jobbade hårt och samvetsgrant, men min rutin räckte inte till och jag rådfrågade allt som oftast äldrejouren. Ett möte med en högfebril, frossande patient gick bra; det fanns en bakgrundshistoria av tidigare infektioner men patienten uppvisade i övrigt goda vitalparametrar. Han fick vänta – han mådde ju bra – och de andra patienterna prioriterades upp. Efter ett par timmar på akutmottagningen utvecklade patienten en traditionell chockbild med dålig perifer genomblödning, dålig saturation och ett sjunkande blodtryck. 

Patienten flyttades till Iva, men livet gick inte att rädda. Jag fick utstå de äldre läkarnas kritik i ett öppet forum, och jag har kommit att bära med mig denna kritik som ett öppet sår resten av min läkargärning. Jag räckte inte till och min erfarenhet av situationen var alltför knapp. Septisk chock kom att bli sinnebilden för ett misslyckande, en kostsam erfarenhet som skaver i min själ än i dag. 

Min vän, som jag lämnade den tidiga morgonen på närliggande akutmottagning, låg kvar på samma brits 10 timmar senare. Jag diskuterade tidigt under dagen situationen med den unge AT-läkaren som omgående avfärdade mina misstankar om sepsis. För att inte interferera alltför mycket med vården valde jag att dra mig tillbaka. När blodtrycket sjönk i nivå med den dåliga saturationen uppmärksammades försämringen och det ordnades blåljustransport under intensivvårdsmässiga förhållanden till det närliggande sjukhusets resursstarkare intensivvårdsavdelning, där min vän efter lång eftervård tillfrisknade.

Jag reflekterar över likheterna mellan de båda fal­len och över min rädsla att framhålla mina erfarenheter i den aktuella situationen och i min roll som anhörig. Perspektivet på lärande blir en viktig faktor. Jag skulle så gärna vilja ge bort mina dyrköpta erfarenheter från mitt yrkesverksamma liv som läkare till mina yngre kollegor. Precis som jag tänker att jag vill ge mina barn min erfarenhet så att de lättare kan gå genom livet. Tyvärr är det inte så enkelt. Varje människa, oavsett profession, har sin väg att gå och sitt lärande under sin livsvandring. Det är först när vi mödosamt har skapat oss en erfarenhetsbas som vi på riktigt kan påverka, förstå och förändra. Det är bara så ofantligt sorgligt att lärandet kräver så höga insatser, ibland till och med livet.