Jag kom nyligen att tänka på första gången jag i yrket konfronterades med ett fullbordat självmord.

En solig senhöstdag kom sköterskan på den lilla vårdcentralen där jag nyss hade börjat min AT och sa att polisen ringt. Eftersom ST-läkaren var sjuk och distriktsläkarna fullbokade, behövdes min hjälp. »Vad gäller det då?«, frågade jag. »Ingen aning … det är tydligen någon som är hittad ute i skogen. Agneta följer med och visar vägen.«

Medan jag går för att leta upp mina gamla anteckningar i rättsmedicin – »hur var det nu med det där med naturlig och onaturlig död igen?« – hör jag personalen mumla om att det tydligen är någon missbrukare som hittats död. »Jaha, och så har det frusits ihjäl i natt«, tänker jag. Det var kallt när jag cyklade till bussen i morse.

Agneta, läkarväskan och jag ger oss i väg. Det tar inte lång tid att åka från samhället ut i storskogen. När vi kommer fram står ambulansen och går på tomgång, men ingen personal syns till. Däremot står två poliser och pratar med en ung kvinna med en liten, ilsket skällande corgi-liknande hund i koppel. Hon är tydligen den som larmat. Absurt nog kommer jag att tänka på drottning Elizabeth.

»Kände du igen personen?«, frågar polisen kvinnan. »Nja … jag är rätt säker på vem det är … på kläderna och så där … Men jag gick inte närmare när jag såg geväret och … ja, allt …« Hon darrar på rösten.

Geväret. Och »allt«. 

Först nu förstår jag vad som egentligen har hänt. Det är alltså på någon som tagit sitt liv jag ska konstatera dödens inträdande. Tidigare har jag bara gjort det på gamla tanter och farbröder som stilla somnat in inne på sjukhuset. Otäcka bilder av vad jag kan tänkas få se flimrar förbi mitt inre.

Kvinnan med hunden visar oss vägen genom den glesa skogen. Hösten är här på allvar och löven brinner i gult och rött. Det blåser kallt. »I morse var det tolv minusgrader«, säger någon. Efter några minuters promenad ser vi ambulanspersonalens illgula jackor skymta mellan träden. »Ja, nu ser ni … jag vänder här«, säger kvinnan med hunden som nu har slutat skälla.

Ja, jag ser. En kropp på marken, ett gevär: ett liv till ända. Ambulanspersonalen möter oss. »Vi har stått här i tio minuter och ja … ni ser ju. Inte mycket vi kunde göra. Men det har ringt i mobilen flera gånger.«

Jag går fram. Tack och lov ser det ändå inte så otäckt ut. Kroppen är kall och stel. Jag lyfter försiktigt på ena ögonlocket och möts av den så otvetydiga, lite spruckna blicken. Lyser in i livlösa pupiller och sluter sen varsamt ögonen. Kavlar ned en fingervantsfåll och känner på handleden. Stetoskopet mot bröstet. Ingenting … väl? Man är så van vid det trygga dunket att man nästan inbillar sig. Men här är det alldeles stilla.

Polisen har hittat ett id-kort, så nu vet vi vem det är. Jag fyller i id-bandet och fäster det om höger handled. »Jag går tillbaka till bilen och skriver papperen«, säger jag. Ambulanspersonalen följer med. De kan åka nu – här blir det fråga om ett annat slags transport.

Den unge polismannen rapporterar till stationen. »Jaha«, säger han, »då är det värsta kvar … att informera anhöriga.« Jag tackar min lyckliga stjärna att jag slipper. Många tycker ju att vi som arbetar inom sjukvården måste ha det eländigt med all sjukdom och död vi möter. Jag känner inte igen mig – polisen måste ha det så mycket värre. 

Solen skiner fortsatt när Agneta och jag kör tillbaka. Väl åter på vårdcentralen undrar flera vänligt hur det är med mig och om det var otäckt. »Nej«, säger jag, och det tycker jag än i denna dag. Döda människor är inte otäcka. Däremot är det så outsägligt sorgligt att en del av dem självmant går döden till mötes.

 

Möten och händelser från klinisk vardag som omtalas i Läkartidningens krönikor är antingen fingerade eller anonymiserade.