Min äldre, korpulente kollega går mödosamt ner på knä vid en patients rullstol för att undersöka tumören på hennes underben. »Remains to be seen if I can get up from here«, muttrar han till ingen särskild. »One doesn’t know.« Djup suck och ett småleende. »But one lives in hope.«

Det är februari och jag lever också på hoppet.

Nyligen tillfrisknad efter en lång tids sjukdom har jag full av optimism valt att flytta till Storbritannien direkt efter Brexit. Mitt bagage består av ett stycke färsk, ännu inte utläkt, sorg samt 23 kilo övertro till mina språkliga förmågor. 

Jag har arbetat i flera engelsktalande länder tidi­gare, så hur svårt kan det vara? Väldigt, visar det sig. Den charmiga accent de talar med i »Outlander« utgör falsk marknadsföring å det grövsta. Skotska är inte en engelsk dialekt utan ett helt eget språk. Patienterna och kollegorna talar i fraser som »ehs nae suur« (det gör inte ont), »ah dinnae ken, hen« (jag vet inte, hjärtat), och »the wee yin« (den lilla). 

Mot slutet av en av mina första operationsdagar har jag god lust att ge upp försöken att förstå min operationssköterska överhuvudtaget, och övergå till att bara svara »ja« respektive »nej« på varannan fråga och hoppas på det bästa. 

Introduktionen till min nya arbetsplats består av: »Handkirurgiska mottagningen ligger ditåt, lycka till!«

Både handkirurgi och andra patientkategorier är nya för mig som svensk plastikkirurg. Att arbetssche­mat publiceras med någon dags varsel omöjliggör alla förberedelser. Jourschemat är av diffusa, internpolitiska skäl både hemligt och oförutsägbart, vilket gör varje jourpass jag går under de första månaderna till en överraskning. Detta kompenseras av tacksamheten hos de duktiga och ganska hårt hunsade ST-läkarna över att en bakjour för ovanlighetens skull dyker upp till kvällsrapporten.

Det tar sex veckor innan jag får tillgång till det elektroniska journalsystemet och tre månader innan jag genom en kombination av påtryckningar, tjat och till slut även en skamlös byteshandel lyckas få ett skåp i omklädningsrummet. Jag säger inte att jag mutade någon, men bakverk kan eventuellt ha varit involverade.

I mars beklagar jag mig över telefon för en av mina vänner hemmavid och säger att vardagen här är så utmanande att den skulle kunna ingå som delmoment i kursen »Surgery in austere environments«. »Hördu, klaga lagom, det var ingen som tvingade dit dig«, säger han nyktert. »Du har tio års yrkeserfarenhet, och du fixar det här. Det kommer att bli bättre!«

Usch, det är så besvärligt när ens vänner säger kloka saker, när allt en vill är att få marinera sig i sin bekväma lilla självömkansstuvning.

Så jag lever på hoppet. Och det blir bättre. När jag står i operationssåret känns det mesta som hemma. Efter hand lär jag mig att uttyda de vanligaste frågorna från sköterskorna. Jag tillägnar mig överlevnadsstrategier, såsom att till synnerligen obegripliga patienter skicka fram en inhemsk AT- eller ST-läkare. De får agera översättare medan jag står i bakgrunden och flikar in »occh aye« regelbundet, på vinst och förlust.

Till och med Skottlands hårda »lockdown« visar sig ha en fördel, nämligen att det blir mycket tid till uteträning. Framåt sommaren kan jag överraskat konstatera att jag nog inte är långt ifrån mitt livs bästa form. Inte illa för någon som nyss stod på knäna. 

När jag en sen kväll äntligen landar på Arlanda speglar sig solens sista strålar i Mälardalens tusen vattendrag och mitt hjärta fylls inte av lättnad, som jag trott, utan bara av glädje och tacksamhet. Strax ska jag för första gången på över ett halvår äntligen få krama om dem jag älskar.

Jag tänker på min seniora kollega. Han som levde på hoppet. Med lite självdistans, humor, hopp och viljestyrka så kommer en långt ändå.

Till exempel till Skottland. 

Till exempel från knästående till att ha fötterna på jorden och ryggen rak igen.