»Är sjukvården bra i Sverige?«, frågar min vän och tittar på mig med spänd blick. Det lättsamma samtalet blir allvarligt. Tidningarna har skrivit om ännu en rapport som jämför olika länders sjukvård. Min vän har en förälder med en allvarlig sjukdom och har fått se många sidor av sjukvården.

Jag blinkar innan jag svarar, och under den korta stunden samlar jag mina tankar. Jag tänker på rapporter om hur nästan hälften av alla allmän­läkare arbetar deltid, och hur de är mer stressade än kollegor i andra länder. Hur bara en av tio allmänläkare är mycket nöjd med den dagliga arbetsbördan och den tid de kan lägga per patient. Hur vi har dålig tillgänglighet i öppenvården jämfört med andra länder. Hur vi får allt färre vårdplatser, trots att endast Chile, Colombia, Mexiko, Costa Rica, Indonesien och Indien har färre vårdplatser per capita än oss. Paradoxen med att ha 21 läkemedelskommittéer och samtidigt försöka ha jämlik vård tvärs över landet. Jag tänker på patienter som får dö på ett behandlingsrum på akuten för att det inte finns något annat rum för dem att vara på. 

Jag tänker också på att andelen forskarutbildade läkare minskar. Ihållande grundläggande skeva incitament inom akademin med »publish or perish«. Hur så många kollegor som tidigare sprudlade av framtidstro nu blivit cyniska och uppgivna. Jag tänker på alla de nattpass då jag bett om ursäkt och förklarat för anhöriga att det inte finns några vårdplatser på sjukhuset, men att vi ska få ner en avdelningssäng så att patienten inte får liggsår i väntan på en vårdplats. Kollegor som bryter ihop. Vissa jourer glömmer man inte. 

Men tankarna glider vidare till en kollega som jag ofta jobbade med på akuten, som trots ändlösa patientliggare hade en outgrundlig glädje och energi. Jag tänker på hur eldsjälar, som den kollegan, ser förbi verklighetens alla begränsningar och är en förklaring till varför vården fungerar. Varför vi är ett av de bästa länderna i världen på att förhindra att patienter dör av tillstånd som kan förebyggas. Varför vår hjärtsjukvård är en av världens bästa. 

Jag tänker på hur vårt lilla land gjort så många otroliga forskningsframsteg och revolutionerande uppfinningar som ändrat världshistorien. Leksells gammakniv, Elmqvists pacemaker, Astras Losec och så mycket mer. Hur vi har bland Europas mest restriktiva antibiotikaförskrivning.

Hur generation efter generation hållit stadigt i skalpeller och lyssnat försiktigt i stetoskop – hur vi år efter år, dag efter dag, gjort vårt bästa för att hjälpa patienten framför oss. En fras från en studentsång, om hur vi lappar ihop trasiga fodral, ekar i huvudet. Jag inser att jag är stolt över alla i vården som varje timme, varje dag, tillsammans åstadkommer detta.
Och jag tänker på hur mycket vi lärt oss, och hur mycket som förbättrats de senaste 100, 50, 20 åren – hur mycket av det som vi nu gör dagligen hade ansetts vara »science fiction« för 30 år sedan.

Sekunden passerar och jag öppnar mina ögon. Tankarna spretar fortfarande. Det är omöjligt att väva ihop alla de olika motsägelsefulla delarna till en sammanhängande helhet. Ingen enskild siffra eller rankning kan fånga hur sjukvården egentligen är. Jag inser att svaret på frågan inte bara finns utspritt i enskilda mätbara aspekter, utan i något annat – något som vi aldrig kommer att kunna mäta. Frågan har inte bara ett svar, men kollegors och patienters ansikten susar genom huvudet och jag svarar:

»Ja, det är inte perfekt. Men trots allt har vi en bra sjukvård i Sverige – och jag tror att den kommer att fortsätta att bli bättre.«