En kollega är sjuk och jag får ta delar av hans mottagning. Rent medicinskt är det okomplicerade fall, men den sjuke kollegan har god kontinuitet med sina patienter. Jag förväntar mig att möta besvikelse över att man inte får träffa »sin« doktor, och mycket riktigt blir det så.

Jag hämtar en man i väntrummet. Ett kontrollbesök, dessutom med potential att bli glädjefyllt eftersom röntgen inte har kunnat påvisa något återfall i hans cancersjukdom. Först förklarar jag vem jag är, varför jag tar den ordinarie doktorns plats. Mannen ser avvaktande på mig. »Jag har gått på kontroller länge, men inte sett dig här förut«, säger han. Jag berättar att jag inte arbetat på den här mottagningen så länge. Sedan lägger jag till att jag har lång erfarenhet som onkolog, även om jag är förhållandevis ny på just denna arbetsplats. Så fort jag sagt det ångrar jag mitt billiga sätt att försöka höja min status och få en »quick-fix« av förtroende. Jag vet inte om patienten märker det.

Vi pratar. Jag meddelar röntgensvar, provsvar. Han slappnar av litet men verkar fortfarande inte nöjd. Jag frågar om sömn, om oro över sjukdomen och får halvt undvikande svar. Jag väntar litet, men han säger inget mer. I stället ber jag att få undersöka honom och han tar av sig skjortan och lägger sig på britsen. Med ryggen vänd mot honom rotar jag på en hylla efter rätt storlek på blodtrycksmanschett och försöker fylla tystnaden med prat om hans resväg hit i dag. Plötsligt säger han: »Min fru har kört mig hit i dag. Hon är alkoholist.«

Först uppstår en stunds tystnad. Jag står, han ligger. Jag har en fånig blodtrycksmanschett i handen. »Ja, alltså inte a-lagare. Men alkoholist. Lämnar jag henne ensam så dricker hon. Jag vågar inte resa bort i jobbet för då dricker hon hela dagarna och hela nätterna.« Han andas ut kraftfullt.

Mannen tar upp tråden igen och berättar vidare. Hur han avgiftar hustrun hemma, i hemlighet, utan att omgivningen vet vad som pågår. Han har kommit över tabletter som han delar ut till henne för att stävja abstinensen. Han är veterinär och vet hur han ska titrera medicinen. Det har varit värre denna vår, hon har druckit mer och längre än tidigare.

Jag ställer försiktiga frågor: Har du någon hjälp, någon som stöttar dig? Kan din fru kännas vid tanken att hon är alkoholist? Har du funderat över att gå på ett AA-möte eller tala med din husläkare? Fortfarande står jag upp eftersom rummet är litet och trångt och det skulle innebära en konstig manöver att gå runt britsen för att hämta en stol till mig. Mannen gör en lång paus och säger sedan: »Vi har varit gifta länge. Hon är mitt allt.« 

I tystnad sätter jag på blodtrycksmanschetten och genomför min undersökning, min medicinska ritual. När han klär på sig säger han urskuldande: »Hon är i sjukhuscafeterian och väntar på mig. Jag brukar inte vilja att hon ska följa med på de här besöken, hon blir så stressad av att veta att jag har haft cancer.«

Vi växlar spår litet, gör en planering för nästa röntgen och bestämmer ett ungefärligt datum för nästa läkarkontroll. Jag förvissar mig om att han har vårt telefonnummer. Han tar på sig regnjackan och samlar ihop sina saker. När han ska gå säger han: »Det var bra att få träffa dig. Tack för att du lyssnade på min berättelse.«

Efter att han gått så sitter jag vid datorn och tänker. Jag ser framför mig hur han söker upp sin hustru i kafeterian. Hur han är glad, säger att allt var bra vid läkarbesöket. Proven såg fina ut. Och hur de sedan går mot bilen, och påbörjar färden hem.

Möten och händelser från klinisk vardag som omtalas i Läkartidningens krönikor är antingen fingerade eller anonymiserade.