»Bara en enda sköterska tog hennes livshistoria på allvar«

Detta tilldrog sig en gång i urtidens grå dimmor. En ung kvinna vände sig till vårdcentralen och behövde hjälp med sitt psykiska mående. Många vårdkontakter hade föregått denna, men nu kände hon att hon inte kunde härda ut, utan att hennes lidande snart skulle trasa sönder henne. Hon led av ett besynnerligt posttraumatiskt stressyndrom, där verkligheten började lösa upp sig lite i kanterna, och natt och dag ansattes hon av syner. Det började bli så att möjligheten att avsluta livet tedde sig som den enda utvägen för att göra slut på ett outhärdligt lidande.

Den unga kvinnan hade kontakt med en rad läkare och sjuksköterskor på mottagningen, och det fanns faktiskt bara en enda sköterska som hon kände tog hennes livshistoria på allvar. Det var nämligen så egendomligt beskaffat på vårdinrättningen att varje gång hon hörde av sig så dök det upp ett nytt ansikte som hon behövde bekanta sig med. Det hade till och med vid flera tillfällen dykt upp recept på tunga sömntabletter och antipsykotiska mediciner efter telefonsamtalen – som om man på detta sätt velat lugna sitt samvete inför att man inte hade tid att träffa henne. Det rådde en ytlig form av ordningsamhet på vårdcentralen – i stället för bensodiazepiner hade man i stor utsträckning gått över till att förskriva antihistaminer.

Men nu hade det alltså tillkommit en ny sjuksköterska som verkade vilja följa henne – hon ringde ofta och var orolig. Maken där hemma stöttade ju också upp en del, men han var van vid våldsamma känslosvängningar och började nog tröttna lite grann på att hålla stånd mot sjukdomen – det finns gränser för vad man egentligen orkar med.

Så en dag när alla pilar tyvärr råkade peka åt samma håll så tog den unga kvinnan hela sin förskrivna mängd av mediciner: det var sertralin och det var mirtazapin, det var Seroquel och Theralen. Och tyvärr stod stjärnorna i konstellation på himlen, varför patienten med denna läkemedelskombination lyckades avlida, efterlämnande en make i stor sorg, en mycket ledsen sjuksköterska och en förkrossande oberörd sjukvård.

Det här var förstås för mycket länge sedan, och sjukvården har i dag ett helt annat och framgångsrikt sätt att ta hand om sina svagaste patienter. Men vad ska vi kunna lära oss av detta? När flödet av patienter väller in genom portarna, som vill ha hostmedicin och en klapp på axeln och hjälp att klara livspusslet och Gud vet vad. Jo, vi kan lära oss att patienter behöver träffa samma doktor upprepade gånger för att skapa sig en allians som kan bekämpa galenskapen. Att självmordsstatistiken tyvärr pekar åt alldeles fel håll när vårdkontakterna minskat eftersom vi så länge var upptagna med att bekämpa covid-19. Att duktiga sjuksköterskor är ovärderliga för att hjälpa patienterna, men att de behöver hjälp och stöd av en doktor för att kunna lotsa patienten genom farliga hav. Man kan kanske lära sig att det inte är så enkelt som att bensodiazepiner är dumma och antihistaminer är snälla. Vi kan lära oss att suicidriskbedömning är det fundament varpå ett patientsäkert omhändertagande av psykiatriska patienter vilar, och att denna i sin tur vilar tungt på den förtroendefulla allians som uppstår som en gnista i kontakten mellan läkare och patient och som också är orsaken till att vi gör detta svåra som vi varje dag uthärdar.