Det är andra dagen på min fjärde kliniska placering. Jag tittar ytterligare en gång på schemat jag fick under gårdagen och konstaterar att jag är på rätt plats. Dörren framför mig är märkt med texten »multidisciplinär konferens«. Jag öppnar dörren och möts av ett mörkt och varmt rum med varsamt utplacerade stolar. En av de moderna monitorerna på väggarna fyller rummet med ett mystiskt blått sken. Längst ut till vänster sitter en man med vit rock och tittar djupt ned i sin mobiltelefon. Han tittar upp mot mig när jag närmar mig mitten av rummet och flackar med blicken mot min bröstkorg innan han nickar lite snabbt och återgår till mobilen. Det är tydligt att mannen fullt tar vara på de minuter av tystnad som ligger över rummet. Jag byter riktning och väljer en plats något närmare utgången än mannen i rock. Jag lägger benen i kors och min blick fastnar på min ena toffla som tyvärr fortfarande utstrålar »nyinköpt«.

Under de kommande minuterna fylls rummet med människor. Tystnaden kvarstår. En kvinna matchande mina egna arbetskläder som jag hälsat på under gårdagens introduktion skymtar nu i dörren. Hon sveper snabbt med blicken över rummet och hennes blick stannar tvärt vid mig. Hon skyndar sig fram och slår sig ned intill mig och drar sin stol lite närmare min. Trots att det förmodligen inte var tanken med den varsamma stolsplaceringen uppskattar jag gesten.

En man kommer nu snabbt in i rummet. Han stänger dörren bakom sig som om han redan visste att han var den sista. Han tar snabbt av sig munskyddet och sätter sig bakom en kateder i det högra hörnet. Katedern påminner mig om de jag haft i min gymnasieskola. Det var något förtroendeingivande med dem. Rejäla på något sätt. Han trycker metodiskt på alla fyra skärmar på katedern. De stora monitorernas logotyper belyser nu rummet och mannen tar några sippar ur sin pappersmugg och blickar snabbt ut med en trött men allvarlig blick. Han harklar sig och säger »Presentera fall 1« med blicken nu fäst i en av skärmarna.

Femtioåtta minuter senare bländas jag av korridorens starka ljus. Jag och min handledare går snabbt genom sjukhusets långa korridorer. Jag har en märklig känsla inom mig. »Vad tyckte du?«, frågar hon efter några minuters tyst promenad. Jag blir något överraskad av den direkta frågan. »Det var inte riktigt som jag hade tänkt mig«, svarar jag. Hon blir tyst i ytterligare någon minut. »Det var nog inte riktigt som någon hade tänkt sig. Men det blir så ibland«, svarar hon med blicken fäst vid golvet. Hon ser skyldig ut på något sätt.

Senare samma kväll i min studentlägenhet känner jag en känsla av frustration. Det fanns ju så mycket talang i det där mörka rummet. Så mycket vilja. Så mycket hårt arbete. Hur kunde det bli så fel? Livslångt utbildade personer som pratar omkull varandra. Höjer rösten. Förlorar patienten i diskussionerna. Lämnar varandra irriterade. Jag förstod inte. Det var något som saknades.

Det mörka rummet, och hela sjukvården, är en arbetsplats där beslut kan handla om liv eller död. En arbetsplats där olika professioner ska samarbeta i en komplex miljö som ständigt förändras. Samtidigt lyser ledarskap med sin frånvaro i många vårdutbildningars scheman.

Vi lär oss att leda våra patienter, och ibland oss själva, men är det inte dags att vi verkligen lär oss att leda varandra? I stället höjs det röster om att baskunskaper hos dagens vårdstudenter minskar och att andra kunskaper inte får ta mer plats i utbildningen. Min åsikt är att det inte räcker med mer baskunskaper. En vårdgivare som inte samtidigt kan kombinera dessa ökade kunskaper med verktyg för att leda, stötta och konstruktivt hjälpa medarbetare kommer ändå inte att kunna bedriva en bättre eller säkrare sjukvård.

Jag vill ha verktygen. Jag vill vara den som ställer mig upp i ett mörkt rum och säger ifrån. Som får medarbetare att se ett gemensamt perspektiv. Patientens perspektiv. Jag vill utbildas. Jag vill lära mig. Det är dags att dra fram ledarskap i ljuset inom svensk vårdutbildning.

Möten och händelser från klinisk vardag som omtalas i Läkartidningens krönikor är antingen fingerade eller anonymiserade.