»Om 45 minuter kommer febern«, sa läkaren efter att hon givit mig sprutan, och likt ett orakel fick hon rätt. Trekvart senare låg jag och frossade i en säng på intensiven med en kamrat bredvid mig. Jag hade svarat på en annons där de sökte unga friska män för att pröva adenosin mot sepsis och smärta. 

Läkaren hade injicerat en spruta med avdödat bakterietoxin, och min kropp reagerade nu med blodförgiftningens alla symtom. Varje halvtimme under fem timmars tid togs blodprov, och mot slutet av dagen såg armarna ut som välanvända nåldynor. På ena benet gjorde läkare en liten brännskada och med jämna mellanrum testade någon min smärtförnimmelse genom att skrapa med ett vasst föremål. De började en bit ifrån brännskadan och rörde skrapan närmare tills jag sa stopp. Försöket gjordes som en dubbelblindad studie, och jag fick därför förmånen att på kort tid få två vårddygn på intensiven, två blodförgiftningar och två små brännskador. 

Jag gjorde det för pengar, att säga något annat vore lögn. Men efteråt tänker jag ofta tillbaka på de två dagarna som de mest lärorika under hela min läkarutbildning. Det mesta jag lärde mig under min fem och ett halvt år långa grundutbildning har jag helt glömt. Alla enzymer och formler jag memorerade är försvunna. De märkliga syndromen uppkallade efter franska och tyska kollegor likaså. Däremot minns jag mycket väl känslan av att ligga i en sjukhussäng och känna de genomdränkta lakanen som var omöjliga att hålla spända, utan korvade sig som polyesterrep. Att ligga på rygg och prata med människor som står lutade över sängen och tittar ned. Att bli stucken gång efter gång när man mår dåligt och redan har ont. 

Förhållandena var om inte ideala, så näst intill. Det var bara jag och en vän i ett eget rum på intensiven med en sjuksköterska och en läkare ständigt närvarande. Stämningen var god, rent av kamratlig. Och viktigast av allt: vi visste vad som hade hänt och hur utgången skulle bli, så även om vi mådde ordentligt dåligt var vi ju inte sjuka på riktigt. 

Trots de ideala omständigheterna var det ingen trevlig upplevelse. Studien ledde nog inte heller till något större genombrott, men lärorikt var det. I alla fall för mig.

Två decennier senare klagar en av mina patienter över att sängarna är så obekväma på sjukhuset. Jag vet inte vad jag ska svara, och skäms lite när jag får medge att jag aldrig provlegat i en. Lite som en kock som aldrig smakat sin egen soppa. Det är kanske dags att lägga in sig igen? Om så bara för en natt. 

Väldigt mycket skulle vara annorlunda på sjukhus om läkare och sjuksköterskor sov bland sina egna patienter ibland. Att någon gång per år bli inlagd ett dygn för observation och lärdom. Faktum är att det nog inte bara är sjukvårdspersonalen som skulle behöva ett dygn: låt den belastade vården få bjuda sjukvårdsadministratörer, och inte minst sjukvårdspolitikerna, på en övernattning. Den obligatoriska väntetiden på akuten måste självfallet ingå i erbjudandet. Det kanske skulle komma några kreativa förslag, men säker­ligen skulle förslagen från läktaren om att »arbeta smartare« utebli.