Den där ensamheten.

På nybesök kommer en änkling med sin brorson. I journalen skriver jag »biologisk ålder långt över kronologisk« och listar en rad sjukdomar utöver den aktuella cancern. Jag är tveksam till cytostatikabehandling och rekommenderar i så fall den lindrigaste varianten. Patienten vill absolut pröva, så vi bokar en tid och kastar oss utför stupet.

Det går inte särskilt bra. Det blir infektion, hand- och fot­biverkningar, infektion igen. En vända på vård­avdelning med hypokalemi. Dosreduktioner, uppskjutna cytostatikabehandlingar. Fortsatta besvär med såriga, smärtande fötter, till och med så uttalat att det blir svårt att gå. Onkologen svettas. Paradoxalt nog verkar inte patienten bekymrad alls utan tvärtom ­lever han upp, ser glädjestrålande ut när han kommer upp till mottagningen för att rapportera om sina senaste hemskheter.

Vi träffas ju många gånger, långt fler än vad jag normalt sett träffar dem som kommer för att få ett halvårs cytostatika efter en canceroperation. Det blir extrabesök inklämda i min mottagning, snabbtitt på illröda fötter bakom ett draperi inne på cytostatikamottagningen och väldigt många telefonsamtal. När ska han ge upp? Jag halvt hoppas. Men patienten är mer motiverad än någonsin, insisterar på att få fortsätta. Vi har en livlig diskussion medan han får fötterna smorda av en onkologisjuksköterska. Det leder ingen vart, trots min försäkran att det bara kan komma att bli värre vill patienten ha mer cytostatika.

På slutet är vi nere på homeo­patiska doser, nivåer som jag skäms inför kollegorna att ordinera. Apoteket måste undra när de blandar en minimal mängd cytostatika i en liter koksalt – men det är allt jag vågar ge. En behandling som är till för att förbättra prognosen hos någon som kanske redan är botad får inte döda. 

Till sist är vi framme vid finalen: återremitteringen till kirurgen. En sista gång träffas vi för att summera, inspektera händer och fötter, gå igenom medicinerna för alla de andra sjukdomarna. Jag frågar om det inte är en lättnad att nu få gå vidare efter ett besvärligt halvår. Patienten ser filosofisk ut. »Inte direkt«, säger han. »Jag kommer att sakna er, alla har varit så underbara här. Ni har tagit väl hand om mig.«

Vi sitter en lång stund medan han rekapitulerar sex månaders kontakt med oss. Han nämner inte cancern eller cytostatikan. Samtalet handlar om den systern som är så trevlig och som kan allt om hästar, och om biträdet som brukar servera kaffe. »Det är otroligt vad hon vet mycket om bygden – vi är födda på samma ställe! Och hon som flyttade till Alunda, hur går det för henne egentligen? Det är klart att man undrar. Snälla, hälsa henne vid tillfälle!« 

Så sitter vi, och en halvtimme går snabbt. Till sist säger patienten hoppfullt: »Jag kanske kan få komma tillbaka hit?« Vilket vore väldigt tråkigt rent medicinskt eftersom det skulle innebära återfall i cancer. Men jag säger inte det. Jag förstår plötsligt hur mycket biverkningar en människa kan uthärda för att få sina fötter smorda. Hur en halvtimmes samtal kan vara värt vad som helst. 

Jag lovar att han får ringa oss när han behöver, vi finns här om han blir orolig. Han ser förvånad ut. Orolig över cancern? »Det har inte fallit mig in att jag borde vara«, säger han innan han mödosamt kränger på sig ytterrocken och går ut ur mottagningsrummet. 

Möten och händelser från klinisk vardag som omtalas i Läkartidningens krönikor är antingen fingerade eller anonymiserade.