Patienten hade precis kastat en stol över hela väntrummet och hans flickvän hade försökt lugna ner ­honom. Det var då receptionen ringde in väktarna. 

Väktarna satt utanför vårt lilla rum och väntade på en ursäkt att få komma in.

Psykiatribakjouren, hon med förkärlek för Cymbalta, såg lite orolig ut. Hon sa att jag skulle föra samtalet i denna konsultation. Jag var en dryg månad in på min sidoutbildning på en psykiatrisk öppenvårdsmottagning. 

Patienten såg sig om med flackande blick, rakt mot mig med misstänksamhet, sedan över till sin flickvän, som satt på hans vänstra sida, och slutligen mot »Cymbalta­bakjouren« snett bakom mig.

Tatueringarna rann från ansiktet och utmed halsen och de signalerade för den insatte vilket krimi­nellt gäng patienten tillhörde och vad han hade åstadkommit, och för den oinsatte att man gör bäst i att hålla sig långt borta. Halsmusklerna vibrerade av anspänning. Plötsligt reste han sig och drämde till träbordet framför sig. Smällen ekade ut i rummet och jag kunde se i ögonvrån hur Cymbaltabakjouren hoppade till i riktning mot dörren för att tillkalla vakten.

Jag lutade mig försiktigt framåt, och med öppna handflator började jag att prata med patienten. Jag minns inte exakt vad som sades, men jag minns att jag vägde varje ord på guldvåg, och att jag hela tiden var medveten om mitt kroppsspråk. Jag körde en bil med slitna däck med dåligt mönsterdjup på vinterväglag. Minsta rörelse i fel riktning kunde ge en kaskadrörelse i en riktning dit jag inte ville. Mörkret tronade där utanför. Ord möttes med ord som parerades med frågor. Pausernas längd avvägdes noga och gav möjlighet till reflektion för en välriktad fråga. Därefter, när viss allians infunnit sig, kunde en mer svårsmält fråga läggas fram, som för att förmå honom att lyfta blicken lite till. 

Njutningen som infinner sig när man balanserar – för man är ju så nära gränsen att köra av vägen och mot diket vilken sekund som helst. 

Några år tidigare arbetade jag som underläkare på rättspsykiatrin, det var nog sommaren mellan termin nio och tio. Överläkaren där betonade vikten av att närma sig patienterna med öppna handflator, som för att visa att man inte har några vapen på sig. Att rädsla hos en annan person snarare tolkas som aggression, eller som ett hot, av en psykotisk person. Men även att du som läkare ska låta bli ovanan att sitta i stolen med korsade ben, för detta tolkas av patienten som avståndstagande. Att du ska sitta lite framåtlutad med kroppen för att visa att du lyssnar. 

Jag vill minnas det som en aha-upplevelse, då vi hittills under läkarprogrammet inte talat särskilt mycket om kroppsspråkets betydelse i konsultationen. 

Men färdigheterna jag lärde mig där skulle alltså komma till användning i framtiden.

Snöflingor yrde mot marken, och utanför den psyki­atriska öppenvårdsmottagningen stod patienten och flickvännen och jag. Uppe på kliniken hade jag lyckats övertyga min patient om att det absolut bästa i hans tillstånd, som vi tolkade som en haschpsykos, var att han skulle komma iväg till länsakuten för en bedömning avseende inneliggande vård. Nu stod vi tillsammans och väntade på en taxi som hade beställts till patienten.

Taxin kröp fram i en orimligt låg hastighet, men jag antog att det berodde på den istäckta marken. Flickvännen tackade mig och de båda satte sig. In­nan taxin körde iväg vevade patienten ned vindrutan. »Respekt till dig bror«, sa han. 

Jag såg hur taxin gled fram längs den dåligt saltade vägen, och jag minns att jag log.

Möten och händelser från klinisk vardag som omtalas i Läkartidningens krönikor är antingen fingerade eller anonymiserade.