»I dödens väntrum blir läkekonsten levande«

Efter knappa tjugo år i yrket tog jag ett sabbatsår. 

Jag hade fått nog av bokstavs- och sifferkombinationer, »next generation sequencing« och riskstratifiering. Det var helt enkelt för många variabler i ekvationen. Jag som aldrig varit en matematiker.

Maken jobbade och slet i ett 30-våningshus vid hamnen i Barcelona. Själv vandrade jag gata upp och gata ner, njöt av vacker arkitektur, sol och blå himmel. Lärde mig spanska och funderade över vad jag skulle göra sedan, och kom fram till att jag behövde söka yrkets rötter: att lindra och trösta, att prata om det som är viktigt när livet närmar sig sitt slut. Så jag gick till palliationen och nådde den fasta botten att ta avstamp i. Jag landade i de meningsfulla samtalen, mötena som gör skillnad, och blev fem år äldre, fem år klokare, fem år bättre på att kommunicera och jag vill tro att jag blev en sjuhelvetes mycket bättre läkare.

Nu går jag tillbaka till min hemvist hematologin, där mitt medicinska hjärta hör hemma – »core bind­ing factors« och mutationer till trots. Jag kan inte motstå detektivarbetet och pusselläggandet, och jag vet att det behövs palliativmedicinare på hemato­logiska kliniker. 

Med mig tar jag det oslagbara i teamarbete, när ett plus ett så klyschigt och i sanning blir tre. Jag minns hemmen jag varit i, sängar jag måst krypa upp i för att göra det som behöver göras. Jag kommer att sakna närvaron av dagsljus och möjligheten att promenera eller cykla till hembesök. Att faktiskt, på riktigt, hålla handen när livet lämnar. Det är sällan vi läkare är med om det. 

När man arbetar med döden blir livet extra levande. Så jag fyller mitt hem med liv. Förutom maken och döttrarna två katter och nu senast en hund. Jag köpslår med döden. Snälla döden, kom lagom fort, men inte för fort. Jag vill helst inte förolyckas. Och jag vill inte plågas. Jag vill, om möjligt, bevara mitt förstånd och min person. Får jag önska det, jag som arbetat i din tjänst?

I dödens väntrum blir läkekonsten levande. Läke­konsten, som borde utgöra hälften av vår yrkesutövning jämte den medicinska vetenskapen, men som i vår moderna, slimmade sjukvård sipprar ut ur verksamheten mellan vårdprogram, evidens, nivåstrukturering och MDK:er. Läkekonsten, som borde finnas mellan provtagningar, undersökningar och behandlingar, men glöms bort i skuggan av patientlagen och all den information patienten har rätt till. 

Hur ska jag kunna leva upp till den första grundläggande etiska principen att göra gott om jag inte vet vad som är gott för just dig? Vem är du? Hur lever du? Vad är viktigast för dig och hur mår du egentligen? För nästan alltid är allt det andra viktigare än själva sjukdomen. Att få bli hel genom att återgå i arbete eller gosa med katten efter en transplantation trots knackigt immunförsvar. Att våga sig ut igen tack vare rollatorn. Att anhöriga kan pusta ut för att den röda klockan till trygghetslarmet äntligen sitter så fint på handleden. Att hålla om barnbarnen för att man inte vet hur länge man får leva. 

Det är kanske inte så konstigt att jag valt att företrädesvis arbeta med patienter med KLL och kronisk GVHD, två patientgrupper där fokus mycket tydligt måste ligga på livet, livet som ska levas alla dagar, alla andra dagar patienterna inte är hos mig på sjukhuset.

Jag lämnar palliationen och tar den med mig. Vårdar den ömt, lika ömt som läkekonsten och ödmjukheten inför att själv få leva, lite till.