»Kanske är det så för oss som arbetar som läkare att vi aldrig riktigt lämnar vår profession hemma«

Jag går nedför en av trapporna på gymmet, från de fria vikternas arena till våningen med maskinerna. Jag är på väg mot utgången. Jag är trött efter en hård arbetsvecka som jag avslutar med ett relativt körigt pass i den träningslokal som jag har nyttjat genom mina år i den lilla staden. Framför mig ser jag en av mina kollegor; vi har träffats genom åren, men i olika roller. Jag brukar se honom mer klädd än nu när jag ser hans baksida, sittande i maskinen där »lats«-dragen görs. Han bär ett linne som visar stora delar av ryggen och hans väldefinierade axelparti. Jag går förbi och lägger min hand på hans axel och säger »hej«.

Han vänder sig om, linnet vrider sig och ändrar läge över skulderbladet. Ett brunsvart märke, oregelbundet i formen, visar sig. Medan vi utbyter några meningar så är märket det enda jag tänker på. När vi skiljs åt säger jag, som i förbigående, att han bör få märket på skulderbladet borttaget, snarast.

Under många år av mitt yrkesverksamma liv som utbildningsläkare hade jag möjlighet att återhämta mig på landet efter långa journätter och arbetsamma veckor, i ett vackert hus i läkande miljö. Platsen låg bra många mil från närmaste sjukvårdsinrättning. Detta faktum gjorde att ortsbefolkningen, och stundtals långresenärer, tog sig en tur till doktorn i byn under helger då jag var där, trots att jag saknade mottagning i såväl fysisk som administrativ form. Det gjorde mig inget, jag såg det som relationsskapande och lärorikt. Jag kom ortens särdeles stoiska och tystlåtna befolkning nära, och jag såg det som en gåva. Det gjorde också att min intui­tiva erfarenhet tränades och att doktorn i mig – på gott och ont – aldrig vilade. Jag minns den äldre mannen som så gärna ville gå husesyn innan han i förbigående nämnde sina bröstsmärtor strax innan han fick hjärtstopp i min farstu. Jag minns alla krossade ben, sårskador, buksmärtor, alla som behärskat väntade på min diagnos utan att egentligen ha några ord för sitt mående. Jag tränades i att för­söka se det som mina patienter inte kunde sätta ord på.

Kanske är det så för oss som arbetar som läkare att vi aldrig riktigt lämnar vår profession hemma. Då menar jag inte de konsultationer i formen »du som är läkare« som vi alla får vid alla möjliga passande eller opassande tillfällen. Nej, jag menar den analytiska och seende delen av oss som utgör en del av vår profession, som har vuxit fram genom åratal av interaktion med människor och där inga ord behövs. 

Några månader senare träffade jag min kollega igen. Han tackade mig för att jag hade noterat förändringen så att han nu hade fått den borttagen. Det visade sig att det rörde sig om ett malignt melanom. I den stunden tappade jag andan och en tacksamhet sköljde över mig. En tacksamhet som jag ofta återkommer till och som jag känner för alla mina patienter som funnits i mitt yrkesverksamma liv och inte minst mina forna grannar på den ort där jag tillbringade min lediga tid. Ni skolade min kliniska blick. Det är er förtjänst att en ung man och pappa fick chansen att vara kvar och fortsätta sin livsuppgift. För det är jag för alltid tacksam.