I dag kommer det en gammal krigare till min dia­betes­mottagning. Han har sett alla de viktiga krigsskådeplatserna i kriget i Burma. Doktorn får inte veta så mycket om vad han har gjort under kriget – på frågan vandrar blicken bort och samtalet återgår till blodtrycksmedicinen. Men han blir berörd när vi tar upp ett gammalt minne från när hans bror blev skjuten i huvudet, bara någon meter från honom. Då tåras ögonen.

Han är inte i gott skick – själv tycker han att det inte är något kvar av den gamla kroppen. Dia­betes, hypertoni, skyhöga blodfetter, artros och kronisk lumbago. Det blir inte så mycket samtal om livsstil, utan fokus hamnar på medikamentell behandling. Och vi kan mötas i en stunds samtal, där det mer handlar om artrosvärk i axlar och knän än om blodsocker och grönsaker.

Det finns nog inte någon människa med så stor motståndskraft att det inte går att bryta ner och förstöra henne. Och bland mina patienter med PTSD har jag alltid haft lättare att förhålla mig till offren än till förövarna. En patient jag hade – en gammal kvinna – pratade om sin tid som sexslav på ett fängelse i Sydamerika. »De slängde bort mig som en trasa efteråt – de visste inte om jag levde eller var död«, sa hon. Hon dissocierade lite under samtalen, som på ett egendomligt sätt alltid bubblade av en ständig sorg och panik. Hennes amygdala hade låst henne i ett ständigt tillstånd av ångest – hon var alltid redo att ta till flykten.

Den grekiske filosofen Sokrates menade att alla människor efter döden anträdde sin väg till Hades. Där dömdes själen av tre domare, och befanns man skyldig till mord, allvarliga missgärningar eller oförlåtliga illdåd så störtades man ner i Tartaros, underjorden. Man kan se det som ett slags föregångare till kristendomens tanke om den yttersta domen. Tyrannerna i den antika världen hade filosofen allra lägst tankar om – de kunde belägra främmande städer och döda sina medborgare, men fick fara som alla andra med floden Styx och dömas för sina brott.

Förövarnas missgärningar är svåra att absolvera. I mottagningsrummet tar vi av människokärlek emot patienter som bombarderat en stad med granater eller plöjt med stridsvagnar över åkrarna i länder långt borta. I vår läkargärning hjälper vi alla lika, utan undantag – så lyder våra etiska regler. Men det är svårt för våra patienter att ta upp gamla krigsbrott – det finns ju en risk att det förflutna hinner ikapp en. Av juridiska skäl kan det vara klokt att hålla tyst om sitt förflutna, och kanske har förövaren inte förlikat sig med sina handlingar. Men missgärningar begångna mot någon annan kan göra patienten lika sjuk som trauman som begåtts mot patienten själv – synerna som ansätter offret nattetid drabbar förövaren lika hårt.

Jag har också hand om den gamle krigarens barnbarn – det är något som är stimulerande med att vara familjedoktor. Den lilla pojken rasar in med sin mamma, äter och sover duktigt, och efter besöket ska han tillbaka till förskolan och gunga på gungorna. Jag sitter kvar efter besöket och tänker att det finns bot även för obotliga tillstånd – barnen löser problem som är olösliga för de vuxna. Det är kontrastrikt att vara doktor, vi får träffa både offer och förövare, men kanske är barnsjukvården allra viktigast. Barnen bär fröet till fred och försoning – de är hoppet för framtiden.

Möten och händelser från klinisk vardag som omtalas i Läkartidningens krönikor är antingen fingerade eller anonymiserade.