Jag träffar Nikolaj och tänker på hur vedervärdig pandemin varit för somliga. Alla har vi lidit, men vissa helt klart mer än andra. Nikolaj går hos mig därför att han har cancer, men han har också en psykisk sjukdom med uttalade paranoida symtom. När vi först träffades, före pandemin, hade han snälla vanföreställningar om att vara en viktig och uppburen person. Han berättade för mig om hur han rörde sig i Göteborgs nattliv på de finaste krogarna, fastän han egentligen bodde väldigt långt ifrån Göteborg. Han stoltserade med viktiga arbetsuppgifter, möten med inflytelserika personer, hur stor inkomst han hade. Kort sagt, han mådde bra. Cancern verkade inte bekymra honom nämnvärt eftersom han hade ett så rikt och spännande (inre) liv i övrigt.

Så kom viruset. Han började ringa mig ganska ofta, fråga om mikrober, smittrisker, hur man bäst steriliserade huden. I början av pandemin tog ju handspriten slut på apoteken, men han hittade ett kryphål. »Jag har köpt tre flaskor vodka! På systemet! Och en av dem hällde jag direkt i grannens brevinkast för att stoppa smittan från det hållet.«

Han blir förstås rädd för att gå ut. Ringer polisen när han ser någon på gatan som är snuvig. Börjar skälla på folk som har astma och andas tungt i backarna. Hans livsrum krymper, och till sist så sitter han i sin bostad och ägnar dagarna åt att läsa de senaste domedagsprofetiorna på nätet. Eftersom han inte vill komma till onkologen och träffa mig så ringer jag honom regelbundet, och mest så får jag svara på frågor om virustillverkning i fabriker och vad jag tror om en orangehårig presidents samvete. 

Det måste vara mycket svårt att vara paranoid under normala omständigheter. Töjer man sin empatiska förmåga så kanske man kan snudda vid hur det skulle kännas att aldrig få vara trygg. Om man sedan adderar tanken att det finns virus överallt – på dörrknoppar och väntrumsstolar, i luften man andas – så blir det ju olidligt. Det är hemskt att inte våga andas djupt, att inte få ta in ­ordentligt med luft, säger Nikolaj. Kanske om man andas genom flera kaffefilter? Eller stänger luftventilerna i lägenheten så att man är säker på att det bara är den egna luften man andas, och inte grannarnas?

Till sist så får han covid. Jag oroar mig väldigt och ringer honom, frågar om han har mat hemma, om han är blå om läpparna. 

En dag kommer jag till jobbet och har meddelanden från tre olika sköterskor och en koordinator att han har ringt, att det är brådskande. Dags att hjälpa honom ringa ambulans, tänker jag medan jag slår numret med darrande händer. Men han mår bättre, febern är borta, han är uppe och sitter vid datorn. Hans ärende? Han vill berätta att han är glad. Han känner hur kroppen tillverkar antikroppar! Det ­darrar och vibrerar från fötterna och uppåt, han blir immun! Han var tvungen att ringa och berätta det.

Och sedan återvänder livet. Han börjar komma fysiskt till mottagningen igen, jag är noga med att prata om antikroppar varje gång vi ses. Kroppens finurliga immunförsvar. I det här fallet dämpar den vetskapen också psykiska symtom, och vi kan skratta tillsammans åt tokigheter. Jag vågar dock aldrig fråga hur hans granne reagerade när han låste upp dörren och fann trekvarts liter vodka indränkt
i dörrmattan.

Möten och händelser från klinisk vardag som omtalas i Läkartidningens krönikor är antingen fingerade eller anonymiserade.