Livet på vårdcentralen är i full gång igen. Det är tisdag, och förmiddagens kaffe gör sig påmint bakom masken. Besöken brukar variera, men just i dag är det årskontroller på löpande band.  Jag tappar fokus. »Förnyade jag Brors mediciner?«, tänker jag medan jag dikterar Idas besök. Till slut bryter något igenom. 

Jag sätter mig på samma sätt som jag brukar, ­l­ägger det ena benet över det andra och börjar sam­talet. »Ja, Karin, det var dags för din årskontroll i dag.« Hon har händerna korslagda och lyfter lätt på den hand som ligger överst när hon svarar: »Jag har lite småsaker jag vill ta upp.« 

Nu kommer den, tänker jag. Listan. Jag ser framför mig ett spex med en skriftrulle som fälls ut, dunsar hårt i golvet och sedan rullar aggressivt från patienten hela vägen fram till läkarens fötter. På listan finns upp emot ett år, ibland mer, av hälsoärenden. Jag drar ett djupt andetag bakom munskydd och visir. »Berätta!«

Då börjar hon gråta. Ögonen tåras snabbt. Det är en liten damm som brister. Läkarhjärnan går igång, tankarna är blixtsnabba: »Hon var ju glad nyss. Är hon deprimerad? Hur har hon det hemma? Vilken dos mirtazapin är lämplig? Ska jag fatta hennes hand? Hur tröstar jag utan närkontakt?« Hon känner att jag mentalt fumlar mig fram och hon för mig tillbaka till nuet. 

»Min man dog i covid för ett år sedan«, säger hon kort. 

Mina årskontrollfrågor som rullar bakom ögonlocken känner sig hotade och gör ett lamt försök att tränga fram. Men valet är egentligen enkelt. Jag öppnar med några få ord och hon berättar. Hon både skrattar och gråter under sin berättelse. Det tar sin tid. Ändå är det bara en ögonblicksbild av ett liv, som en 5 sekunder lång trailer till en långfilm av det gamla slaget. Trots att han inte lever pratar hon om sig själv i vi-form. Det känns re­spektfullt. 

Vi är många som vid det här laget har läst om eller fått det berättat för oss. Men det suger ändå till i magen när hon och jag tillsammans muntligt vandrar igenom ett avsked i första vårens covidkaos. Ett avsked som aldrig blev av. Hon tvivlar fortfarande på sitt beslut, men hon var så rädd för att själv bli smittad. Jag blir tyst. Vet inte vad jag ska säga. Jag kan låtsas att jag förstår, men hur skulle jag kunna göra det? Jag lider med henne. 

»Tror du på livet efter döden?«, frågar jag ganska abrupt. 

Det gör inte jag. Kanske för att den vetenskapliga evidensen är svag. Eller för att tanken på något större är svindlande. Men hennes blick och hennes sätt att svara gör mig osäker på om jag har fel. Hon berättar för mig att han väntar på henne, men att hon inte har bråttom dit. Jag tror henne.  

Tiden går. I slutet av besöket inser jag att jag inte minns statusfynden. »Lyssnade jag ens på hjärtat?« Det ter sig oväsentligt. Världsligt. När hon ska gå bockar vi lätt med huvudet mot varandra. Ett av alla nya sätt att hälsa på varandra utan handflatornas närkontakt. Hon gråter inte längre, men hennes saknad är fortfarande stor. 

När hon har gått vänder jag mig snabbt om och börjar diktera. Något inom mig skaver. Själsliga Jacob vrider och vänder på sig innan han reser sig upp och börjar röra sig genom det måttligt stora mottagningsrummet. I bakgrunden hörs diktering. Plötsligt ser han det. Där på stolen. Hon har lämnat ett litet guldkorn där hon satt. Själsliga Jacob glider fram, plockar upp det och lägger varsamt kornet i påsen med samlingen av livets värdefulla ögonblick. Försiktigt återvänder han sedan. Vi avslutar diktatet tillsammans, i harmoni.