Nu lägger vi pusslet postcovid. Det som nyss inte fanns framträder allt tydligare. Vem drabbas? Vilka symtom? Hur kan vi hjälpa? På läkarutbildningen fick jag höra något i stil med att »det vi i dag tar för sanning är enbart det som vi hittills har tagit reda på«. Som en påminnelse om att vara ödmjuk inför att det helt säkert finns saker som vi inte vet allt om.
Jag träffar Erik, som efter en influensalik episod för flera år sedan utvecklat kroniskt trötthetssyndrom. Han är inte mycket äldre än vad jag är. Tidigare var han vältränad och jobbade heltid. Sedan dagarna med feber för fem år sedan lever han nu ett helt annat liv. Arbetsförmågeutredningen visar att han inte har någon arbetsförmåga alls. Muskelstyrkan är usel, och senast jag kände ett så svagt handgrepp var under min randning på en stroke-avdelning. Erik kan inte laga mat eftersom hjärntröttheten gör det omöjligt att följa receptet. Och det spelar förresten ingen roll, eftersom han ändå inte orkar stå upp så länge som krävs för att tillreda maten.
En bit in i vårt möte vågar Erik berätta för mig att han känner sig extra rörig i dag eftersom han är nervös inför att träffa en ny läkare. Vi går igenom hans sjukhistoria, tittar på journalkopior från specialistkliniken han besöker regelbundet.
På den långa läkemedelslistan har jag, min allmänspecialicering till trots, bara hört talats om hälften av preparaten. Jag erkänner det för honom. Jag erkänner att jag inte kan så mycket om hans diagnos, men att jag i alla fall kan hjälpa honom att förnya recepten på Bricanyl och omeprazol. Tårögt avbryter Eriks partner mig och berättar att de är vana vid att bli illa bemötta och ifrågasatta, och att de varit förberedda på att bli så även i dag. Där sitter de två med ett liv i spillror, men också en upplevelse av att få kämpa mot oss – vi som finns till för att ibland kunna bota, ofta lindra och alltid trösta. Jag känner mig bedrövad. Skäms lite å professionens vägnar. Känner mig ödmjuk.
Postcovidforskningen kommer att lära oss mycket. Sannolikt finns det många likheter med andra postinfektiösa tillstånd. Om Erik i stället hade drabbats i dag – hade bemötandet då blivit annorlunda? Om han insjuknat först om tio år? Historiskt sett finns det gott om exempel på hur läkare ibland bara inte vetat, men ibland också haft fel. Vad får oss att tro att detta enbart tillhör historien? Det finns sjukdomsmekanismer som jag kan redogöra för i dag, men som var okända för 20 år sedan. Det finns nu läkemedel som bygger på upptäckter som inte ägt rum när jag satt i skolbänken. Ödmjukhet!
Det krävs inte bara ödmjukhet inför de vetenskapliga fakta jag saknar, utan även inför det jag inte vet om människan framför mig. Jag får en liten pusselbit när vi möts, kanske fler bitar om vi ses med kontinuitet. Anamnesen jag blivit anförtrodd kan vara uttömmande, men kan likväl ha utelämnat viktigheter. Jag pusslar ihop en föreställning med min tidigare erfarenhet till hjälp. Men jag vet ju inte allt. Kanske måste jag ompröva mitt beslut. Göra om. Ibland be om ursäkt.
Just i dag var det lätt att vara nyfiken och ödmjuk. En avbokning hade gjort det möjligt att både läsa på om Erik i journalen och dricka kaffe. Eriks diagnos var redan satt av någon annan, och han hade fått den behandling han behövde.
»Tack, du är fantastisk«, sa han till mig när han gick. Det skavde lite eftersom jag inte kände mig förtjänt av komplimangen. Och vem hade egentligen hjälpt vem denna förmiddag?
Tack, Erik, för påminnelsen om att ödmjukhet kanske är en av de allra viktigaste egenskaperna hos en duktig läkare.
Möten och händelser från klinisk vardag som omtalas i Läkartidningens krönikor är antingen fingerade eller anonymiserade.
