Sedan åtskilliga år ingick han i ett metadonprogram, eller rättare sagt, han fick behandling enligt LARO, vilket ska uttydas »läkemedelsassisterad rehabilitering vid opioidberoende«. En officiell beteckning som jag tycker väl förmedlar vårt samhälles ambivalens mot underhållsbehandling med buprenorfin och metadon. Det skulle aldrig falla någon in att kalla medicinering vid diabetes för behandling enligt LARD, »läkemedelsassisterad rehabilitering vid diabetes«, eller något liknande vid andra kroniska sjukdomar. Men när det gäller kroniskt beroende av opioider måste den medicinska behandlingen plomberas i ett semantiskt skyddshölje för att motivera att man under kontrollerade betingelser sätter in ett narkotikaklassat läkemedel. Det räcker inte att behandlingen och vem som får ge den är noga reglerad i en författning. Vår patient fungerade hyggligt med stöd av metadon; det förekom visserligen enstaka och kortvariga perioder av intag av cannabis och bensodiazepiner enligt urinprov. Hans nuvarande tillvaro var i alla fall bättre än hans tidigare som nergången gatuheroinist.
Det var emellertid inte bara substansberoendet som tyngde honom: han började visa en del tecken på kognitiv svikt. Han blandade ihop dagar, han infann sig ibland på andra tider på mottagningen än som följde av det inrutade tidsschemat för hans metadontilldelning. Han verkade också tröttare och hade blivit påtagligt åldrad. Så kom nu detta: han begärde att få vara ledig i två veckor för en resa till Katmandu. Trots sina begränsade tillgångar hade han lyckats skrapa ihop pengar till resan. Ledig – det innebar att han inte skulle behöva infinna sig på mottagningen under två veckor, utan i stället betros med metadondoser att själv handha för tiden.
När man som beroendeläkare ställs inför en sådan begäran inser man vilket järngrepp man kopplat om sin patient. Det finns få patienter som så binds upp vid behandlingsrutiner som de som får behandling enligt LARO: täta besök på mottagningen för att hämta medicin, obligatoriska drogtest och dessutom måste varje resa som leder till avbrott i den täta besöksfrekvensen godkännas om patienten ska få med sig sin medicin för den tid som avbrottet gäller. Och väl att märka: det rör sig om en frivillig behandling för vilken hälso- och sjukvårdslagens övergripande bestämmelser om respekt för patientens självbestämmanderätt och integritet gäller.
Hans önskemål togs upp på en behandlingskonferens; åsikterna gick isär. Framför allt hans kognitiva svikt och hans – visserligen enstaka – återfall i narkotikaintag talade mot att förse honom med alla dessa metadondoser. Och sedan resmålet – Katmandu. Kanhända fördomsfullt, men tankar om flumkultur och droger fördes fram. De styrktes av att hans yttre associerade till en övervintrad hippie. Å andra sidan: den tilltänkta resan stod i ett förklarat skimmer för honom. Den tristess som hans livssituation i övrigt gav intryck av skingrades något. Vi anade också att han inte hade så lång tid kvar av sitt liv. Till slut togs beslutet att förse honom med metadondoser för två veckor. Han fick med sig ett så kallat tullintyg på engelska om metadonbehandlingen, signerat av ansvarig läkare.
Efter två veckor var han åter på mottagningen och kunde fullfölja sin behandling. Resan hade gått bra och han var tacksam. En kort tid därefter var han död. Den exakta dödsorsaken minns jag inte. Det anmärkningsvärda är egentligen inte att människor i hans predikament dör, utan att de ibland lyckas leva så länge.
För att återgå till begreppet LARO: till vad rehabiliterar man en gammal narkoman? Till att bli en slätkammad kälkborgare? Knappast. Men kanske som här: till att kunna genomföra sitt livs resa till Katmandu.
Möten och händelser från klinisk vardag som omtalas i Läkartidningens krönikor är antingen fingerade eller anonymiserade.
