Den fem dagar gamla flickan måste nöddöpas. På rapporten några timmar tidigare gissade den samlade expertisen att hon skulle få ytterligare några dagar. Men så fladdrar medicinen med sin godtyckliga slöja och flickan har hastigt blivit sämre. Genombrottskramper kommer allt tätare, och ska hon få sitt namn behöver det ske i kväll.

På ett oförklarligt sätt har föräldrarna funnit sig i att det inte blev någon tidig hemgång från BB. Flickan ligger hopkrupen på pappas bröst och jag frågar vad hon ska heta.

»Astrid”«, säger mamman och berättar en historia om den släkting som ska ge namn åt henne.

Det visar sig att sjukhuset inte har någon jourpräst på helgen. Kanske kan vi låna prästen från vårt systersjukhus? En hängiven sjuksköterska ringer runt. Men det går inte eftersom det faller utanför uppdraget. Där­emot finns en områdespräst som egentligen inte är i tjänst. Hon har inga tvivel.

»Självklart. Jag kommer!«

Men hon är långt bort, och det är oklart om hon skulle hinna fram. Kanske kan vi få tag i en präst på närmare håll.

»Annars är det du som får göra det«, säger sköterskan.

»Jag kan inte döpa henne. Jag är inte ens konfirmerad.«

»Men du är väl döpt? Det är alltid läkaren som gör det.«

Bra palliation är inte bara medicinsk, påminner hon. Tänk om vi inte hinner. Och jag finner mig.

»Självklart. Jag gör det.«

Jag får psalmboken i min hand, och kallar den först felaktigt »bibeln« innan jag blir korrigerad. Det visar sig att det längst bak finns ett avsnitt för dop i krissituation. Och den ger, med bara ett undantag, fullständig vägledning för mig som inget vet om dop. 

Om det är riktigt bråttom, står det, kan kranvatten användas, och den som förrättar dopet uttalar »Jag döper dig i Faderns och Sonens och den heliga Andens namn.« Men just så bråttom är det inte. I avsnittet under följer så en detaljerad ceremoni med bön, psalm, bibelläsning och dophandling. Allt står samlat, men det saknas förslag på psalm. Jag bläddrar fram till nästa sida, men inte heller där finns svar. Det står bara »psalm«.

Jag tänker att jag borde överlåta valet av psalm till föräldrarna, men får för mig att jag borde ha ett förslag i det fallet att de, liksom jag, inte kan välja. 

»Jag har ingen aning«, säger sköterskan.

Det slår mig inte att jag kunde bläddrat i boken tillsammans med föräldrarna. I stället stänger jag in mig i läkarexpeditionens dunkla ljus, låser dörren, tar av mig skorna och kryper upp i datorstolen. »Du får inte sabba det här.«

Jag övar Herrens bön och Välsignelsen på jakt efter det rätta tempot. Så dyker en psalm upp i huvudet. Den enda jag kan komma på. Jag hittar den i boken. En kluckande ventilation håller takten när jag viskande sjunger för mig själv:

»Tryggare kan ingen vara, 

än Guds lilla barnaskara, 

stjärnan ej på himlafästet, 

fågeln ej i kända nästet.

Vad han tar och vad han giver, 

samme Fader han dock bliver, 

och hans mål är blott det ena: 

barnets sanna väl allena.«

Det blir väl en bra psalm? Men så tvekar jag. Hur är det barnets sanna väl att inte få bli stor? Trots att jag hastigt bläddrar fram och tillbaka hittar jag inget bättre. Jag tänker tillbaka på rapporten, där bakjouren försäkrat att ingen botande behandling finns. Han påminner mig om alla metabola processer som tyst tickar i våra kroppar utan att höra av sig. För just den här flickan kan vi bara trösta. Det blir en bra psalm. 

Hjärtat dunkar, som det annars bara gör vid akut kejsarsnitt, när jag kliver tillbaka ut på intensiven. Sköterskan berättar att föräldrarna har ändrat sig. De vill hellre mysa. Och det gör de. En timme får hon på mamma och pappas bröst. Tryggare kan ingen vara.