Jag har förnyat hennes recept ett antal gånger. Lika ofta har jag svarat via 1177 att receptet inte kan förnyas, då det har gått för kort tid sedan senaste förskrivning. Det bör finnas tabletter kvar i x antal veckor till.
Nu står hon på min lista över årskontroller, då hennes tidigare husläkare har gått i pension. Det är vårt första fysiska möte. Diagnoslistan är lång. Där står bland annat obesitas, skadligt bruk av tobak, kronisk smärta ospecificerad, lumbago med ischias, brist på fysisk aktivitet. Vem är hon? Hur ser hon ut? Vad har hon att berätta? Många frågor, som säkert får svar nu när vi ses.
En stund in i anamnesupptagningen kommer jag till frågorna om livsstil. Det korta svaret blir:
»Jag rör på mig så lite jag kan och röker så mycket jag hinner med.«
Puh, det blir en utmaning det här, tänker jag. Var ska jag börja? Min nyfikenhet triggas allt mer för varje svar jag får. Hon säger att hon är här för att sjukvården envisas med att kalla henne. Att hon hellre hade suttit hemma i stillhet. Att vi stör hennes vardag inom fyra väggar, med dessa årsvisa läkarbesök.
När vi kommer till läkemedelslistan lyfter jag försiktigt frågan om hennes starka och många smärtlindrande tabletter.
»Var har du mest ont?«,
frågar jag.
»I hela kroppen«, svarar hon.
Kort tystnad. Våra blickar möts.
»Det har jag haft ända sedan min pappa sparkade mig i ryggen som barn«, säger hon sedan.
Min mage knyter sig. Svaret smärtar på så många sätt. Jag försöker att inte tänka på om mina egna barn skulle fara illa. Då kommer känslorna att övervinna min professionalitet.
Jag inser att det egentliga svaret på min fråga är: »I själen.«.
Plötsligt faller så många bitar på plats. För som alltid finns det en människa bakom den digra medicinlistan. En människa med en livshistoria att berätta. Ibland har vi inget utrymme för att höra den, men om vi har det och lyssnar skulle vi höra den där själsliga smärtan oftare. Det är där mitt möte med henne måste börja.
Nu kan vi börja samtala, inte bara tala till varandra. För vad betyder det att skada sig själv med rökning, fysisk inaktivitet och narkotikaklassade tabletter för någon vars liv aldrig varit värt något ens för en av de människor som ska älska en allra mest: ens egen pappa?
Möten och händelser från klinisk vardag som omtalas i Läkartidningens krönikor är antingen fingerade eller anonymiserade.
