Ett akutrum. En debriefing efter att ha försökt få liv i en patient med hjärtstopp. Tankarna återvänder till det som alltid ligger där – något alla studenter ska memorera: adrenalin. En potent substans som akutrummet är besatt av – som sjukvården kan använda för att få liv i någon som är död.

En dag tipsar en vän om Paramedic-2-studien. Den visade att adrenalin återupplivar fler människor med hjärtstopp, men att dessa ofta får omfattande hjärnskador. Adrenalinet kan rädda hjärtan, men kanske inte hjärnor. När adrenalinet ges så vill alla i rummet att det ska vara droppen som gör att hjärtat börjar slå och att tragedin vänder. Men även om det sker, så kanske det bara förskjuter tragedin till Iva, när man upptäcker hjärnskadorna. Bör vi verkligen vara så besatta av adrenalinet, eller famlar vi i mörkret?

Samma kväll läser jag en annan studie. Den visar att en mobilapp, sms-livräddare, ger en 25-procentig relativ ökning i antalet hjärtstoppspatienter som får HLR av en person i närheten. Även om studien inte mäter överlevnad är resultaten riktigt bra och potentialen hisnande.

Kan en app verkligen ha så stor effekt på något så viktigt? Det tar emot att inse att de som utvecklat appen sannolikt kan skapa lika mycket eller mer nytta än det som sker i akutrummet. Om jag fick hjärtstopp och tvingades välja, skulle jag nog föredra att bli sms-livräddad framför att få adrenalin. Det känns jobbigt att ritualen i akutrummet – det jag trodde var oerhört viktigt – kanske inte är det viktigaste. Jag motar nedstämdheten med att det är ett enskilt undantag och att de största framstegen i folkhälsan har drivits av kliniska läkare, med exempelvis antibiotika.

Men någon månad senare ser jag en graf över historiska mortalitetsdata för infektiösa tillstånd – och förbluffas. Efter 1930 uppfanns flertalet antibiotika, och innan dess hade vi endast ett fåtal effektiva behandlingar. Men mortalitetskurvorna för många infektiösa tillstånd, exempelvis tuberkulos, började sjunka kraftigt långt innan antibiotika började användas – förbättringen berodde alltså inte bara på nya mediciner utan även på förbättrad hygien. Stadsplanerare, ingenjörer och avfallshanterare åstadkom under den tiden något som vi läkare inte kunde. Mortalitetskurvorna slår först sönder min tro på modern sjukvård – om det inte är vi på sjukhusen och vårdcentralerna som drivit folkhälsan framåt, vad håller vi egentligen på med? Vi famlar verkligen i mörkret.

Men sedan inser jag det. Det som möjliggjort både hygienförbättringarna och sms-livräddarappen är vår vetenskapliga metod. Att kunna utveckla, utmana och utforska hypoteser. Att blanda induktion och deduktion. Utan den hade vi inte upptäckt hygienens roll eller förstått vikten av prehospital HLR. Ibland kan vi ha utvecklat mediciner som inte hjälper – eller ineffektiva appar. Men så länge vi fortsätter att analysera vad vi gör, så kommer vi över tid att närma oss det som fungerar.

Efter detta resonerande har jag inte ändrat mig. Jag tror fortfarande att vi famlar i mörkret när det gäller komplexa frågeställningar. Men så länge vi har vår vetenskapliga metod så har vi en ficklampa som inte kan släckas. Och så länge ficklampan lyser så kommer vi att hitta rätt – oavsett om det gäller adrenalin eller appar.

Möten och händelser från klinisk vardag som omtalas i Läkartidningens krönikor är antingen fingerade eller anonymiserade.