Som medicine kandidat befinner jag mig i slutet av sjuttiotalet på ett välrenommerat Stockholmssjukhus. Vårdavdelningarna har onödigt högt i tak, men saknar oftast tillräcklig golvyta för det vårdbehov som finns. Patientsängarna står tätt intill varand­ra, och privata ytor för patienter och personal lyser med sin frånvaro. Överbeläggningar var då som nu regelmässiga, och varje kvadratmeter utnyttjades. 

När de ordinarie platserna tar slut har vi ibland inget annat val än att placera en patient i sin säng på vår läkarexpedition. Denne har då möjlighet att på alltför nära håll följa två underläkares och tre kandidaters avdelningsarbete. Speciellt dikterande och journalskrivande på knattrande skrivmaskin blir rätt störande för alla inblandade. 

Ytterligare en placeringsmöjlighet för patienter vid överbeläggning återstår dock – en av de befintliga sänghissarna. Den auktoritäre och respekterade överläkaren har förstås helt förbjudit denna typ av nödåtgärd. Storrond går dock av stapeln endast en gång i veckan, och överläkaren ses i övrigt bara sporadiskt på vårdavdelningen. De djärvaste av avdelningsläkarna har därför funnit på att man vid stundande storrond kan trycka ner hissen med vidhängande patient till bottenvåningen tills ronden är över. 

Storronden föregås av en hel del stressiga förberedelser och oro för eventuella reprimander. Underläkarna förväntas kunna alla provsvar utantill och sköterskorna ska ha ordning på alla papper och utförda åtgärder. Hela följet består av 8–10 personer, och även kandidaterna kan hamna i skottlinjen. Nåväl, sagda förmiddag kommer överläkaren insvepande med sedvanlig sträng och uppfordrande uppsyn. Veckans storrond börjar som den brukar. Patienten i första sängen på salen klaras av galant. 

I säng nummer två ligger en påtagligt trött äldre herre, som svarar enstavigt eller inte alls. Överläkarens frågor störs även av den alkoholiserade nedgångne mannen i nästa säng, som nu pallrat sig upp på sängkanten och är i färd med att raka sig med en ljudlig nätansluten elekt­risk rakapparat. Överläkaren säger därför bars­kt åt mannen att stänga av apparaten. Ingen reaktion. Överläkaren, som är van att bli åtlydd omedelbart, höjer nu rösten och kommenderar: Stäng av rakapparaten genast! Ingen reaktion, nedsatt hörsel?

För att verkställa ordern själv tar han nu resolut tag i rakapparaten – men trycker på fel knapp, vilket får trimsaxen att fällas ut med åtföljande ljudökning. Allmän häpnad. 

Överläkarens ansiktsfärg börjar nu flamma, och han trycker häftigt på nästa reglage, vilket får hela skärhuvudet med skäggrester att fara ut på golvet. Brummandet fortgår oförminskat. Utom sig av ilska sliter överläkaren nu sladden ur väggkontakten, men eftersom rakapparaten också är batteridriven så fortgår oljudet. 

Den vid det här laget besinningslöse överläkaren sparkar så in djävulsmaskinen under sängen, den tystnar inte. Den halvrakade patienten tittar på med förundran. Nästa patient klaras av summariskt, och ronden återgår gradvis till normala rutiner längre bort. 

Ett undertryckt fniss eller leende från någon av kandidaterna kunde ha medfört förfärande följder, varför pokerface anlades av alla tre.

Sensmoral: Överbeläggningar är ett gissel då som nu. För att behålla en väl upparbetad image bör man helst inte bege sig utanför sitt egentliga kompetensområde.

Möten och händelser från klinisk vardag som omtalas i Läkartidningens krönikor är antingen fingerade eller anonymiserade.