Läkaryrket är att fantastiskt yrke, men det är också väldigt arbetsamt, stundtals stressigt och inte minst synnerligen ansvarskrävande. Att välja inriktning och specialitet inom yrket kan för de flesta vara ett dilemma; jag påstår att det är långt ifrån alla som har sin bana utstakad sedan studietiden och att valet oftast i stället är, eller blir, ett val baserat på tillfälligheter. Precis som mycket i livet i övrigt. Ibland hjälper förebilder oss att finna vägen i den professionella utvecklingen, och har man riktig tur kan förebilden ibland bli en mentor, på riktigt. En coach i yrket men också med sin livserfarenhet, i livet.

När jag var ung i yrket seglade mentorskap allmänt upp som en viktig del i den professionella utvecklingen, och jag införde diskussionsgrupper och mentorskap vid den lilla klinik där jag arbetade. Jag var då nybliven ST-läkare och månade om klinikens unga AT-läkare och deras utveckling som läkare. Det var givande på många sätt. Att jag själv skulle behöva en mentor för min egen professionella utveckling tänkte jag inte så mycket på då. Viktigast för mig var att ge det jag själv inte hade fått.

Efter mer än halva tiden som ST-läkare i en specialitet, som jag en gång mer eller mindre kände mig tvingad att välja, valde jag att byta specialitet helt och hållet. Anledningen var en ren tillfällighet och skapades genom en möjlighet att överta en sluttjänst i en annan kirurgisk specialitet på grund av en kollega som planerade sin pension något längre fram. Alltså ren och praktisk uträkning inför framtiden. Att det var en kunnig kollega visste jag, och att jag erbjöds en mentor på köpet genom denna ST-tjänst var ett drivande argument och sedermera ett lyckokast, även om den fulla potentialen i erbjudandet inte gick upp för mig förrän nu, mer än 25 år efter mitt specialistbevis.

Tanken med ett mentorskap är att skapa ett rum, en möjlighet till eftertanke och diskussion runt etiska värderingar, ledarskap, kommunikation, yrket som sådant och det professionella utövandet. Det kan säkert göras på många olika sätt och är turligt nog mer regel än undantag i läkarutbildningen i dag. För mig personligen innebar det att kirurgin vävdes in i mottagningsarbetet samtidigt som min professionella och personliga utveckling fick plats i en nära tvåsamhet med min mentor. Allt fick plats mellan oss: glädje över lyckade operationer, djup besvikelse över att det inte alltid gick så bra, behandlingsstrategier, operationstekniker, tidsbrist, jourer, patientärenden i oändlighet, rädslan för att inte vara tillräcklig och inte minst svårigheten och frustrationen hos mig att hantera känslan av att inte räcka till på hemmaplan med småbarn och familj.

Min mentor skapade en möjlighet till, och för, min professionella utveckling. Under åren som har gått har vår vänskap utvecklats ännu mer, och jag hyser en stark värme och känsla för vår relation och det vi har skapat under alla år, tillsammans, i kommunikation runt inte minst vår profession. Platonsk kärlek kan liknas vid djup och innerlig vänskap, att man rentav kan hitta en del av sin själ i en annan person, i full tillit. Det är en fantastisk känsla att få utveckla under många år av professionellt skapande och utvecklande.

Jag säger alltid till mina yngre kollegor, som är villrådiga när det gäller val av framtida inriktning och specialitet: »Välj alltid med hjärtat, det kan inte bli fel då.« Det gjorde inte jag. Jag valde i stället min mentor med hjärtat och fick min specialitet lite på köpet. Det blev rätt det också. Helt rätt.

Möten och händelser från klinisk vardag som omtalas i Läkartidningens krönikor är antingen fingerade eller anonymiserade.