Det finns en bild på mig som är tagen kvällen innan vårt första barn skulle födas. Jag har en tröja på mig som min fru hade målat på med textilfärg – ekonomin var inte så god med två underläkarlöner. Jag står och håller upp en napp mot kameran, så där naivt förväntansfull som bara en blivande förälder kan vara. Fortfarande mycket hår på huvudet, och resterna kvar av några ytterst smakfulla blonda slingor som gjorts under studietiden. Jag hade ingen aning om hur genomgripande livet skulle förändras redan under natten.

Jag tror många av oss upplever att livet innehåller ett antal »flaskhalsar« – trånga passager där ett fåtal minuter har stora effekter på hur livet ska komma att gestalta sig. Det kan handla om ett felsteg nedför en trappa med förödande konsekvenser, långvarig rehabilitering och livslånga men. Eller en hjärtinfarkt, där »minutes save myocardium« och en snabb handläggning, revaskularisering och medicinering kan göra skillnaden mellan livskvalitet och handikapp.

En förlossning är just en sådan passage i livet, och det är ingen slump att vi ser fram emot den med sådan skräckblandad förtjusning. Många av oss har ett minne av CTG-kurvan som tickar förbi medan man håller tummarna för att allt ska gå väl trots att ingen av oss har gjort detta förut och att det är ett naturens mysterium.

Jag träffade ett funktionshindrat barn, Jenny, på vårdcentralen. Fosterasfyxi i samband med förlossningen, och ett annars fullkomligt friskt barn har fått livslånga men orsakade under en kort tid av förlossningen. De få minuterna var på ett förunderligt sätt inte beskaffade som vanliga minuter, utan på en kort tid hann mycket hända. Resultatet är väldigt konkret för föräldrarna. Mamman är med Jenny på alla läkarbesök, det krävs mycket omvårdnad och komplikationerna kommer tätt. Tröttheten står skriven i föräldrarnas ansikten.

Under coronapandemin gick debatten het om det »oskick« det innebar att prioritera bort patienter på grundval av ålder. Varje individs okränkbara värde framhölls, och det handlade bland annat om skiljelinjen mellan kurativ och palliativ vård. Vi kan absolut inte börja prioritera patienter efter ålder, men i vår iver att bekämpa covid-19 kanske vi tappade något av barnens perspektiv, och vi missade att inse en självklar detalj: en 1-åring innehåller också en 50-åring. När en 50-åring får en hjärtinfarkt så påverkas livet många år framåt. Det påverkar 10 år framåt när hon är 60, och det påverkar också hälsan för 80-åringen. Men när en 1-åring blir allvarligt sjuk så påverkas alla åldrar: 5-åringen kommer att vara sjuk, liksom 10-åringen och 30-åringen, och också 50- och 80-åringen kommer att få en sämre hälsa. En sjukdom som slår mot ett barn slår också mot en vuxen och mot en gammal person.

Sjukdomar i barnaåren är mer genomgripande, mer förödande och får större konsekvenser än sjukdomar i vuxen ålder, men de är just nu bortprioriterade. Vi hör om krisen i barnsjukvården. Hårt arbetande, ytterst kompetenta och själsligt involverade barnmorskor, obstetriker och neonatologer kämpar för att rädda våra minsta patienter under den korta tid som påverkar människan mest. Samtidigt gör dåligt ledarskap, ogenomtänkt lönesättning och brist på patientcentrering att Apgarpoängen sjunker och att de akuta kejsarsnitten blir fler. Jag tror inte att gemene man har klart för sig vilka förödande effekter detta får på folkhälsan. »Flaskhalsarna« är viktiga, och ofta spelar fem minuter för en oföding större roll än för en 80-åring.

Det finns ett slitet uttryck som säger att »Ett barn är både ett underverk i vad det just nu är, liksom i vad det har potential att en gång bli«. Jag tror att det stämmer.

Möten och händelser från klinisk vardag som omtalas i Läkartidningens krönikor är antingen fingerade eller anonymiserade.