Att jobba i primärvården är ofta roligt, utmanande och lärorikt, men också stressigt. Ibland är det tufft, andra gånger lättare. Vissa gånger är det också oerhört frustrerande. Det är då de kan komma: tankarna jag inte får tänka. Jag har skolats under många år i att bemöta varje enskild patient professionellt, empatiskt och rättvist. Ibland går det bara inte. Då kommer de: tankarna jag inte får tänka.

Jag sitter med patienten framför mig och hör hen berätta om sina symtom, hur trött hen är och hur mycket vila som krävs. Helt plötsligt känner jag hur mitt eget sympatikussystem startar upp maskineriet, och jag zoomar ut från patienten och in i mig själv och tänker att jag vill säga högt att »jag är också trött!« och »jag vill också vila!«. Känslan av att vilja dra på mig den största offerkofta jag kan hitta är otroligt stark. Med en kraftansträngning hittar jag tillbaka till nuet och stolen jag sitter på, utan att det hinner rinna ur mig att »jag glömmer också tvätten i maskinen ibland«. Känner hur min magandning lugnar ner systemet och fokus återgår till patienten. Vi enas till slut om en plan, och patienten försvinner.

Kvar sitter jag med alla mina känslor och undrar: Vad var det som hände? Är jag inte mer professionell än så? Är jag trött? Utarbetad? Eller har jag bara en dålig dag? Jag chansar och går bort till en kollega som brukar ha dörren öppen – vilken tur, så var fallet även i dag! Jag får en stunds välgörande debriefing innan jag tar nästa patient. Går sedan till rehabkoordinatorn för att diskutera min första patient, och tårarna kommer. Min kollega tar emot dem. Tillbaka på mitt rum kommer psykologen förbi och vill diskutera ett annat ärende, helt ovetande om min förmiddag. Han frågar hur det är med mig och förmedlar att tid finns, tid kommer att tas, för det verkliga svaret. Så jag svarar ärligt.

Om detta vill jag berätta – om kollegiala möten som är guld värda. Möten med den erfarna och trygga distriktsläkarkollegan, den kloka och inkännande rehabkoordinatorn och psykologen som på riktigt undrar hur det är. Distriktssköterskan som letat efter mig för att fråga om en patient och ger mig en spontan kram. Att jag ges möjlighet att vara sårbar och mänsklig. Att jag får bli validerad och bekräftad när jag behöver – inte enbart vara den som validerar och bekräftar. Tack vare dessa kollegor lämnar jag jobbet med lätta steg inför helgen. Jag ler när tänker på alla små stunder jag får med mina undersköterskekollegor när jag springer och stressar dem om provsvar jag egentligen vet att de jobbar så fort de bara kan med, hur de tar sig tid att prata och skoja med mig. Hur vårdadministratörerna fixar allt mellan himmel och jord och hur alla mina andra kollegor gör sitt allra bästa för att arbetsdagen ska fungera. Dessa möten, mina vänner, kan ingen AI-bot eller digitalt verktyg någonsin ersätta. Vi är varandras arbetsmiljö, och jag är evigt tacksam för alla mina kollegor.

Möten och händelser från klinisk vardag som omtalas i Läkartidningens krönikor är antingen fingerade eller anonymiserade.