Det är ett spektakulärt fall, och trots att den ordinarie arbetstiden är slut är operationssalen fylld av läkare som stannat kvar för att se på. Fast denna berättelse handlar egentligen om ensamhet – eller egentligen om att inte vara ensam.
Patienten är en medelålders kvinna som för några veckor sedan insjuknade med hosta. En röntgenundersökning visade en förändring i luftstrupen och hon remitterades till Det stora sjukhusets specialistklinik, där man tittade ner i halsen och kunde se en stor förändring som man misstänkte var cancer. Det togs prov från tumören, och för att minska besvären lade man in en stent inifrån som skulle pressa ut tumören. Som en innerslang i luftstrupen. Efter några dagar skickades kvinnan hem till den lilla stad i Norrland där hon bor.
Jag träffar henne då hon någon vecka efter operationen kommer till Det lilla sjukhuset. Hon har haft svårt att få luft och har även hostat upp små mängder blod. Vi gör en ny röntgenundersökning som visar att stenten nästan är helt igenkorkad. Är det blod, en slempropp eller tumörvävnad? Vad det än är måste det tas bort.
I dag finns det en öron-, näs- och halsläkare på sjukhuset, dessutom en utmärkt sådan. Med hjälp av ett fiberskop ser han ner i luftstrupen. Vi andra står bredvid honom och tittar på. På honom, på skopet som rör sig långsamt och på monitorerna som visar den sjunkande syremättnaden hos patienten. Det blir alldeles tyst när vi ser hur tumörmassan pressat ihop stenten och det färskt stelnade blodet runtomkring.
Modern teknik har gjort vårt arbete mindre ensamt, en uppgift som fiberskopering kan numera göras så att bilden visas på en stor skärm. Det har flera fördelar. Osäkerhet skapar stress och förvirring. När alla i rummet ser vad som händer sprider sig ett lugn. Eller en befogad oro. Märker man att skopisten har svårigheter kan andra hjälpa till. Kanske ändra positionen på huvudet, föreslå en annan metod eller förbereda på att avbryta.
Skärmarna ändrar atmosfären i rummet. Det blir tydligt att vi är många som hjälps åt, det skapar en gemenskap kring något som tidigare var ett solistnummer.
Vad göra med patienten? Det finns ingen manual att gå efter, inga riktlinjer eller forskningsartiklar. Kvinnan är nästan opåverkad nu. Om vi sätter henne i en ambulans är hon på Det stora sjukhuset om två–tre timmar. Fast mycket kan hända under dessa timmar, och ifall hon hostar till ordentligt kan hon kvävas genom att drunkna i sitt eget blod under transporten. Själv måste jag stanna på Det lilla sjukhuset och kan inte följa med i ambulansen. Samtidigt bär det emot att söva ner någon som är opåverkad och föra ner en slang in i det lättblödande området.
Utan att jag märkt det har åren gått, jag är mest erfaren och beslutet är nu mitt. Vad som avgör är att jag inte vill att någon ska vara ensam i denna situation. Går det illa här och nu är vi flera och kan hjälpas åt, till skillnad från då man sitter i en ambulans i mitten av skogen. Så lugnt och försiktigt vi kan söver vi henne.
Jag får ibland frågan om hur det känns att besluta om liv eller död, men frågan är felställd – för det gör jag aldrig. Vad jag ibland får besluta om är olika alternativ i en given situation, som kan vara livsavgörande. I situationer som ovanstående vet man inte förrän i efterhand om beslutet var rätt eller fel. »I backspegeln har man utmärkt synskärpa«, som en äldre medicinare sa till mig en gång.
Möten och händelser från klinisk vardag som omtalas i Läkartidningens krönikor är antingen fingerade eller anonymiserade.
