»Vi pratar om cancer, biverkningar, döden och snoriga barnbarn«

Jag har en patient som är nästan exakt lika gammal som jag. Jag rycker till varje gång hennes personnummer seglar över mitt skrivbord. 

Anja har, som de flesta av mina patienter, en spridd cancersjukdom. Hon har också hypertoni, hyperlipidemi, BMI > 50. Sömnapné. Hennes artros är utbredd, hon lider av hidradenitis suppurativa. Hennes stil är karg och kärv och jag blir glad i hela kroppen när jag träffar henne.

»För helvete, corona!«, säger hon när jag ringer och frågar hur det är. »Fan vilken frossa. Hostar så jag spyr. Det är djävlar i mig inte lätt att få loss spyor ur mattfransar.« 

Samtidigt vill hon prata och absolut inte skjuta upp vårt samtal till en annan dag; hon har mycket på hjärtat. Vi pratar om cancer, biverkningar, döden och snoriga barnbarn. För medan mina barn går i skolan så har Anja barnbarn, flera stycken. Hon kallar dem för »tösen«, »pojken« och »flickan«. Sedan är det »jycken« som har evig diarré (mattfransarna!) och sambon som jobbar skift på fabrik. Sambon finns litet i periferin, han är familjeförsörjare och sällan hemma. Inte heller han får i våra samtal ett namn, inte ens som »min sambo«. I stället förekommer han i bestämd form: »sambon«.

Anja har varit sjukpensionär i många år och minns knappt att hon haft ett jobb. Efter skolan vikarierade hon i ett skolkök, men snabbt tog de många sjukdomarna över och livet kom att handla om besök på vårdcentralen och hemmasittande. Det värker i hennes kropp. »Men varje dag går jag till brevlådan, ingen djävel ska behöva ta in min post.«

Anja är inte så bra på att passa tider. Vi väntar och väntar. Hon kan ha träffat någon längs vägen som erbjöd en cigarett och då måste man prio­ritera. Cancermedicinerna lär ju finnas kvar.

Det är svårt på många sätt med Anjas cancer. Cytostatika doseras av tradition utifrån kroppsyta, som i sin tur kalkyleras utifrån längd och vikt. Där är vi litet utanför skalan, och jag får pröva mig fram till en acceptabel dos. Det blir en del biverkningar, »för i helvete!«. 

Ett tag är vi ute på livets yttersta kant, men sedan biter behandlingen och vi lyckas köpa tid. Då kommer Anja på att hon vill utbilda sig till hårfrisörska. Oavsett rimlighetsgrad så uppmuntras detta av Försäkringskassan, och under några månader måste jag hitta behandlingar som inte ger ansiktsrodnad, akne eller andra synliga biverkningar så att Anja kan göra praktik »bland folk«. Sedan fullföljs inte utbildningen, men hon verkar inte särskilt besviken över det. »Det är i alla fall lugnare hemma med jycken och en cigg i soffan.«

Pengar finns det ju förstås inga, och vi har hjärtskärande många, påfallande osentimentala, samtal om vad en begravning kostar. »Hur billigt kan man komma undan egentligen? Man vill ju inte lämna efter sig en massa utgifter. Det här går ju bara åt ett håll.« Hon funderar på om man kan använda cancern till att ställa upp i någon välbetald forskning? Jag förklarar att det inte fungerar så, men lovar att prata med kuratorn och fråga vad samhället kan hjälpa till med. Jag är blödig, men inte hon; jag har tårar i ögonen när kuratorn och jag senare sitter i enrum.

Så nära, så långt ifrån. Mitt personnummer bredvid hennes. Jag ältar betydelsen av socioekonomi och undrar stilla varför vi inte fick lära oss mer om det under läkarutbildningen.