Som läkare inom onkologi slås jag ofta av hur fantastiskt bra de flesta av mina patienter hanterar att vara svårt sjuka, och hur bra de är på att vara patienter. Emellanåt slås jag också av tanken på hur jag verkligen inte hade velat ha mig själv som patient. Jag hade haft svårt med acceptans, krävt orimligt mycket av mina läkare, försökt få särbehandling om det fanns någon lovande behandling som ännu inte var godkänd, lagt mig i läkarnas arbete orimligt mycket med mera. 

Efter att nyligen ha varit gravid har jag nu fått den misstanken bekräftad. 

Det är visst inte så lätt att vara patient när en är van att själv ha kontroll, kunskap och kunna ha viss distans till sjukdomen/tillståndet. Att jag är en dålig patient blev snabbt tydligt när jag blev gravid. Redan före första besöket hos barnmorskan hade jag läst regionala behandlingsföreskrifter om hyperemesis gravidarum, skrivit ut Lergigan comp och på eget bevåg beslutat att ta min tredje vaccindos i vecka 11. En bristande förmåga att följa medicinska råd som gäller min egen hälsa blev också tidigt uppenbar. Först efter påtryckningar från två sjuksköterskor, min chef, min handledare och min familj gick jag motvilligt med på att sjukskriva mig, efter att ha genomlidit två veckors arbete med kraftigt illamående, luktkänslighet, yrsel och extrem trötthet. Hade det varit en patient som beskrivit samma upplevelse hade jag tvingat hem denne direkt, men jag var inställd på att genomlida detta, precis som vi läkare ofta gör när vi ställs inför orimliga uppgifter. 

I min läkarroll har jag lärt mig att hantera patienters och anhörigas krisreaktioner och med åren byggt upp en nödvändig distans som följeslagare till empatin. Jag gör mig ofta bäst i situationer där saker ställs på sin spets och där man behöver hitta ett förhållningssätt till livets (ofta alltför tidiga) ändlighet. Om denna färdighet har hjälpt mig att själv hantera kriser bättre? Inte det minsta. Det är tydligen en helt annan sak att kunna resonera sakligt och nyanserat när det gäller andras problem än när du själv står inför samma problem och det rationella resonemanget helt plötsligt störs av en massa känslor. 

När mitt KUB-test blev inställt med kort varsel på grund av hög sjukfrånvaro hade jag som vårdpersonal förståelse för denna prioritering. Som gravid i vecka 12 mitt uppe i en dittills 6 veckor lång mardröm, och med små marginaler att hantera ytterligare en motgång, blev jag förkrossad. Det blev en kamp mellan min inre resonabla läkare och mitt hormondopade känslojag kryddat med under­näring och allmänt illa­befinnande. Känslojaget vann så klart, och jag hulkgrät över att behöva vänta två dagar extra på »KUB:en«.  

Som patient har jag även haft svårt att inte lägga mig i vårdpersonalens arbete. Jag har velat se alla provsvar själv, skrivit ut mina egna läkemedel, och det kan ha skett utnyttjande av min yrkesrolls fördelar, som att ringa till labbet för att efterhöra mina provsvar, eller »råka« gå in i labbsvarsmodulen när jag ändå skulle fritidsförskriva till mig själv. Sedan har jag dock försökt underlätta deras arbete, som när jag i samband med blodprovstagning erbjudit mig att hålla »butterflykoppen« efter några misslyckade stickförsök. Väldigt hjälpsamt, tills jag några sekunder senare svimmade mitt under provtagningen. Min man fick ringas dit och leda hem mig, barnmorskan fick jobba över och proven behövde tas om senare. 

En eloge till alla patienter som kämpar på, och en lika stor eloge till all sjukvårdspersonal som måste ta hand om läkarpatienter som jag. Tack och förlåt. 

Möten och händelser från klinisk vardag som omtalas i Läkartidningens krönikor är antingen fingerade eller anonymiserade.