»Hennes första fråga var om hon skulle kunna få barn. Den andra var om hon skulle tappa håret«

Jag rensar min dator och min hjärna efter avslutad ST. Hittar en mapp med reflektioner efter ett patientmöte som jag bar med mig från mitt första år på kliniken. Den första gången jag fick ansvara för det så kallade »svåra samtalet«. Det gällde en mycket ung kvinna som sökte på grund av blödningar och buksmärta. När jag undersökte henne såg jag bara en blödande krater. Jag tog darriga biopsier där man kom åt. Efter undersökningen sa jag att det ser avvikande ut och att jag ville utreda detta snabbt. 

Cancer. På vårens mest väldoftande hägg- och syrendag kom min unga patient till mottagningen med mor, systrar och pojkvän. Jag hade med mig en erfaren sjuksköterska och en kurator. Inför besöket hade jag läst på om hur det fungerar rent praktiskt med multidisciplinär konferens, behandlingsalternativ, biverkningar och siffror om prognos, men hade även frågat några överläkare om hur de tyckte att man skulle göra. De gav mig allmän uppmuntran och rådet att vara lugn och påläst. På dagen för mötet hade jag i alla fall landat i kombinationen rädd och förberedd. 

Vi satt i kuratorns rum, som var ganska benignt inrett med bekväma stolar, neutral landstingskonst och plats för alla. Oförargligt gult ljus. Inga undersökningsinstrument. Jag började med att kort sammanfatta varför hon sökt, vilka undersökningar som hade gjorts och slutligen vad vi visste nu, vilket var att det var livmoderhalscancer. Sedan höll jag andan och väntade. Det var tyst i rummet någon minut, men det kändes som flera timmar. Varken kuratorn eller sjuksköterskan sa något, så jag tänkte att detta var rätt sorts tystnad. En inväntande tystnad, som inte var vår att bryta.

Till slut kom reaktionerna. Mamman och systrarna gav ifrån sig ljud som skulle platsa i valfri euripidisk tragedi och frågade genast varför vi inte upptäckt detta tidigare; hon hade ju ett normalt cellprov i screeningen året före. Pojkvännen la sig utan förvarning på golvet och fick saft av kuratorn. Patienten satt lugnt och tittade på mig. Eller in i mig. Hennes första fråga var om hon skulle kunna få barn. Den andra var om hon skulle tappa håret. Den tredje var den jag hoppades på: »Vad händer nu?« Det var den jag hade förberett mest. Jag kände att jag kunde förklara det konkreta som skulle hända den närmaste tiden, och jag försökte vara så tydlig som möjligt med att vi såg hoppfullt på det hela, det vill säga att behandlingen i första hand skulle syfta till att vara botande och ingenting annat.

Jag var dock lite förvirrad av patientens lugn. Det var som om jag undermedvetet hade förväntat mig de anhörigas typ av reaktioner, men inte detta avvaktande vakuum som patienten riktade mot mig. Det var svårt att veta om jag skulle tolka det som att hon inte hade tagit in något av det som sagts eller om hon helt enkelt kände sig trygg. 

När vi lämnade rummet och tillsammans rörde oss mot hisshallen stannade patienten upp och tog ett hårt grepp om min arm. Hon grät och frågade hest: »Kommer jag att dö?« Jag tog hennes andra hand och sa att jag inte visste.

Efteråt kände jag mig tom. Kanske borde jag ha insisterat på att ha en mer erfaren kollega med mig, eftersom det ändå var en så pass ung patient som skulle få ett cancerbesked. Jag önskar verkligen att jag kunde förmedla något hopp. Det önskar jag fortfarande vid sådana här möten, även om jag nu är en »äldre« läkare, och patienten i denna reflektion är död. Men hur många års erfarenhet krävs innan man vet att patienterna tar det där hoppet med sig när de kliver in i hissen?