Jag står tätt packad i en buss och svettas. Den intensiva sommarsolen förvandlar bussen till ett fuktigt växthus. Dessutom är jag fastklämd mellan främmande medresenärer som också svettas.

Vägarna är fullpackade. Det går så långsamt. Dag efter dag kryper trafiken fram. Någon måste väl vara ansvarig för att, som i vården, mäta vad skattepengarna går till och dimensionera ut­budet efter efterfrågan? Om det saknas plats på vägarna är ju lösningen lika enkel som den är viktig: bygg fler vägar.

En vän ger ett annat perspektiv. Han berättar om »induced demand«, en ekonomisk teori som beskriver hur man har sett att en utbyggnad av vägnät kan orsaka mer trafik. Man kan se en kortsiktig förbättring, men efter ett tag ökar trafiken så att man till slut får lika mycket köer. Alltså, att när utbudet ökar så ökar även efterfrågan. 

En teori behöver inte stämma in på andra sammanhang, men principen känns rimlig. Om jag ser att en väg är tom under rusningstimmarna så kommer jag kanske vissa dagar ta bilen snarare än bussen. Jag medger motvilligt att min vän kanske har rätt och att det ibland krävs att man tänker nytt. 

Men sedan berättar han om Roemers lag. Roemers lag beskriver att en ledig vårdplats kommer att fyllas. När man skapar fler vårdplatser kommer man att bli mer benägen att lägga in patienter. Att kalla det för en lag är lite överdrivet, då teorin är svårstuderad, men det verkar ha visst stöd. Och ju mer jag läser, desto mer inser jag att det finns en viss logik. 

Om man har många lediga vårdplatser under kvällen och man har en patient som är precis på gränsen till att behöva en inläggning: vem ställer sig inte på patientens sida och beslutar om inläggning? Jag känner igen mig. Man är kanske inte alltid lika fyrkantig när det finns väldigt många lediga vårdplatser att tillgå, medan man endast belägger den sista platsen under tvång när bäddarna tryter. Det kanske ligger lite sanning i Roemers hypotes.  

Men när det finns så få vårdplatser att de som verkligen behöver läggas in inte får plats – då uppstår en ohållbar situation. Uppenbarligen finns det en lägre gräns när patienter börjar ta skada. Samtidigt kan kanske ett ökat utbud leda till ökad efterfrågan. Hur vet vi hur många vårdplatser som är lagom?

Dagkirurgi, kortare inneliggande vård efter PCI, utbyggd ASIH – mycket har hänt under de senaste årtiondena som har minskat behovet av vårdplatser. Samtidigt utförs nya typer av behandlingar och operationer som ökat behovet. 

Fler vårdplatser må vara en viktig åtgärd, men är kanske inte hela lösningen. Det kanske krävs att man tänker nytt. Jag inser att personen vars jobb är att räkna ut vad som är ett lagom antal vårdplatser har en grannlaga uppgift.

Den tanken följer med mig. Nästa dag tar jag cykeln till jobbet i stället för bussen. Till slut är jag lika svettig som om jag hade tagit bussen, men jag slapp i alla fall medresenärernas svett. Ibland krävs det att man tänker nytt. 

 

Möten och händelser från klinisk vardag som omtalas i Läkartidningens krönikor är antingen fingerade eller anonymiserade.