En kväll i juni anlände en 16-årig flicka i handfängsel till BUP Akut. Hon leddes in barfota med blod på händerna. Flickan var mörk i blicken, blåste 0,8 promille, upprepade: »Släpp mig, era jävla horor!« och spottade en av poliserna i ansiktet. Patrullen hade hämtat flickan i ett av Malmös mer välbärgade områden varifrån pappan larmat sedan han »fått stryk« av dottern. 

Marie hade sedan skolavslutningen vagabonderat runt bland äldre kamrater, sovit i en och annan trappuppgång och, enligt modern på en blåsig mobil från Nice, druckit »très et destructeur«. 

När polisen lämnat akutrummet slet Marie loss ett element från väggen. Jourläkaren skrev ett vårdintyg och beslutade om kvarhållning enligt LPT-lagstiftningen. 

Fadern anlände med ett glipande sår på överläppen: »Vi har tröskat igenom familjesamtal och COPE-grupper. I våras ordinerades hon en KBT-serie utan bättring. Ni ser själv. Give her a pill, doc. I morgon ska jag i väg med företagets ledningsgrupp.« Han överräckte en hårborste, ett betalkort och ett armbandsur: »Här är hennes klocka och lite pengar. Min syster tar över ikväll.« 

Fadern försvann i en väntande taxi. Maries faster kom senare med ett par flip-flops och ett paket cigaretter. Vid intagningsprövningen dagen därpå beslutade dr F om fortsatt vård enligt HSL, dikterade en orosanmälan och återvände till sin öppenvårdsmottagning.

Ett och ett halvt år senare var samme dr F på väg söderut efter ett hyrläkaruppdrag i norra Bohuslän. Hösten viskade sin ankomst med kyla i vinden och värk i ryggslutet. Han stannade till i ett fiskeläge för att äta lunch. Dr F steg in genom rökeriets dörr och gick fram till kyldisken. Flickan bakom disken tittade på honom med ett skälmskt leende: »Kommer du ihåg mig?« 

Dr F blev osäker: »Du får hjälpa mig.«

»… översvämning?«

På ronden dagen efter inskrivningen hade primär­jouren sammanfattat ärendet, inklusive elementet, vattenskadan och faderns visit. Dr F tittade förvånad på Marie: »Verkligen otippat! Så klart minns jag dig. Jobbar du här nu?«

»Några timmar i veckan. Dagen efter att vi sågs på sjukhuset placerade socialtjänsten mig i ett jourhem här uppe. Sex månader senare omvandlades det till ett familjehem. Pappa flyttade till Stockholm och min syster till en internatskola ett stycke upp i landet. Mamma bor kvar på Rivieran, ny man och allt det där.«

»Har ni kontakt?«

»Enstaka sms, lite skuldkänslor av och till.« 

Marie räckte över en tallrik med två sillamackor och tog dr F:s betalkort: »Men på det hela taget mår jag bra.« Ännu en kund kom in i rökeriet. »Och en sak till …« Marie sänkte rösten och lutade sig fram över disken: »Jag har inte druckit en droppe sedan jag kom hit, fattar du? Det trodde jag aldrig.« Hon gav tillbaka kortet. »Där ute är mina familjehemsföräldrar.« Marie pekade ut mot kajen där en man och en kvinna hjälptes åt med att hänga garn och sortera nattens fångst. Kvinnan skrattade när mannen duckade för en närgången trut. 

»Stannar du här?«

»Jag tror det. Jag börjar komma i kapp i skolan och ibland följer jag med ut på havet, även när det blåser rejält. Jag har lärt mig att läsa av radarn och att hitta fisk med ekot.« Marie såg på dr F: »Har du varit ute på Västerhavet någon gång?«

När dr F klev in i bilen högg det till i ländryggen. Han sträckte sig efter Voltaren-kartan. »Give her a pill, doc.« Maries pappa, märkt av en våldsam skilsmässa och ångest inför en hotande konkurs, valde den kvällen att inte stanna hos sin dotter – kanhända ett ödesmättat beslut? 

På E6:an ner mot Malmö funderade dr F över varför han inte känt igen Marie. Ett av skälen var nog blåstället och att hon klippt av sig det midjelånga håret – men ett annat, kanske viktigare: hennes blick, bakom vilken en dörr mot framtiden stod på glänt. 

Möten och händelser från klinisk vardag som omtalas i Läkartidningens krönikor är antingen fingerade eller anonymiserade.