I mitt första jobb som läkare ingick att göra socialmedicinska utredningar. Det rörde sig om patienter med en kombination av somatiska, psykiska och sociala handikapp, vilka gjorde att de stod utanför arbetsmarknaden. Ett möjligt resultat av en sådan utredning kunde vara förslag om förtidspension (det som i dag kallas sjuk- eller aktivitetsersättning), ett annat kunde vara förslag om arbetsprövning genom Arbetsförmedlingen.
Mannen som jag nu skulle utreda skulle snart uppnå pensionsåldern. Han hade stått för omvårdnaden av sin gamla, nu bortgångna mor. På papperet ägde han en förmögenhet: en fastighet som han hade ärvt efter henne. Den gick inte att sälja, ty den låg inom ett område som staden förväntades expropriera när en ombyggnadsplan för stadsdelen antogs. Men formella beslut hade ännu inte fattats. När han vände sig till socialtjänsten uppmanades han att sälja sina tillgångar innan det kunde bli aktuellt med bistånd, något han alltså inte kunde. På arbetsmarknaden var han på grund av ålder och avsaknad av kvalifikationer inte gångbar. Inte heller kunde han få ut sjukpenning. Han hade aldrig haft någon arbetsinkomst.
Var han sjuk? Remissen kom från en handkirurg som förstått i vilken rävsax hans patient befann sig. Men det enda påtagliga medicinska handikapp som kunde påvisas var en stelopererad tumme. Hur som helst, jag gick in för att bygga upp ett läkarutlåtande så att Försäkringskassan skulle kunna ta ett beslut om förtidspension. Jag tänkte argumentera för det genom att summera olika medicinska aspekter. Försäkringskassan kunde också väga in ålder och arbetsmarknadsskäl i sin bedömning, något den ofta gjorde på den tiden. Hade jag och han tur, det vill säga om de tjänstemän som i praktiken hade beslutet i sin hand också kunde se till den mänskliga sidan av saken, kunde det kanske gå att få igenom en förtidspension. Men jag måste finna något mer än en stelopererad tumme att grunda mitt resonemang på.
Jag remitterade honom till ett arbets-EKG. Ofta gav en sådan undersökning resultat, som sedan kunde vägas in i utlåtandets slutbedömning. Så fick också utlåtandet en (kanske skenbart) objektiv tyngd. Det visade sig att hans fysiska arbetsförmåga låg under det normala, vilket jag betonade, även om det inte fanns tecken på hjärtsjukdom. Fallet drogs med mitt utlåtande som underlag på en konferens där socialmedicin, försäkringskassa och arbetsförmedling deltog med representanter högt upp i hierarkin. Det var en unik lokal samarbetsform. Mannen fick sin förtidspension. Viktigt för utfallet var att Försäkringskassans representant – en mycket medkännande person – kunde se regelsystemets tänjbarhet när det var nödvändigt.
När vi läkare skriver intyg rör vi oss ibland inom ett område där våra patienters behov står emot samhällets. Jag har försökt att prioritera mina patienters behov. Jag har tagit den överordnade principen i Hippokrates ed – att utöva mitt yrke »till gagn för de sjuka: och hvad som kan skada eller förfördela dem skall jag avvärja« – på allvar. Men den ambitionen är svår att leva upp till. En modern svensk läkare är nämligen också en myndighetsperson. Jag har därför försökt undvika sådana uppdrag där jag i alltför hög grad skulle ha understött samhället gentemot patienten. Jag tycker att solidariteten gentemot patienten är viktigare än att försöka vara absolut objektiv och konsekvensneutral i bedömningen av fakta. Utan att vara osann, finns det ofta en möjlighet att vara selektiv i tolkningen av verkligheten så att det gagnar patienten.
Möten och händelser från klinisk vardag som omtalas i Läkartidningens krönikor är antingen fingerade eller anonymiserade.
