»Och ja, brytpunktssamtalet började redan i väntrummet.«

På en onkologmottagning är patientmötena många. På 30 minuter ska mycket avhandlas: patientens mående, labb- och röntgensvar, behandlingens biverkningar och effekter. Intyg ska skrivas. Vissa patienter följer man till friskhet och bot. Andra följer man i sjukdomens vals, fram och tillbaka. 

Min nästa mottagningspatient för dagen, en livsbejakande person med pärlande skratt som jag följt under några år, vänder sig till mig innan vi ens hunnit sätta oss i mottagningsrummet. »Jag vet redan vad du ska säga. Jag såg det i din blick och hur du rörde dig. Det är dåliga besked i dag, behandlingen har inte längre effekt.« 

Vi vet båda att patienten har rätt och att verktygen i min verktygslåda är slut. Och ja, brytpunktssamtalet började redan i väntrummet. Med kroppsspråk och blick ger jag redan där en förhandsvarning om vad dagens samtal ska handla om. En brytpunkt, en livsvändning, ett ögonblick som många patienter minns i detalj. Frasval och nyanser i språket spelar stor roll för hur samtalet ska förlöpa. 

Samtalet börjar. »I dag har jag dåliga besked.« Försöker hålla meningen kort, i enstaka meningar förmedla informationen. Sedan den avgörande pausen. Våga vara kvar, våga möta blicken, våga vila i tystnaden. Låta orden landa, låta reaktionen komma. Sedan följa upp. »Hade du själv känt att det kunde vara så här?«, »Vad tänker du när du hör det här?«, »Jag ser att du är ledsen.« En hand på patientens hand. 

En del översköljs av sorgen. De vill vara kvar, uppleva mer, få se hur det ska gå. Beskedet känns orättvist och de vill inte att det ska vara så här. För andra finns redan acceptansen. De har kunnat hänga med på färden. »Det var så här mitt liv blev«, »Jag känner att kroppen inte orkar mer.« 

Några blir arga – det är oaccepta­belt att vi nått vägs ände. »Det måste finnas mer att göra«, »Jag vill bli försökskanin.« De ringer läkare på andra sidan jorden, åker på örtspa i Asien, provar sprängticka, basisk diet eller gurkmeja. 

Ett fåtal reser sig och går utan att möta ens blick. Krisen är så total att man inte kan nå samförstånd. De förmår inte säga något mer, då det skulle innebära acceptans. Några tänker mer på doktorn än sig själva. »Tänk att du har ett sådant här jobb, det måste vara så jobbigt att ge sådana där besked. Hur orkar du?« Många vill tacka för den tid som varit. Ge en kram. Har svårt att skiljas, svårt att gå ut genom dörren till en ny verklighet. Jag avslutar med ett »Ta hand om dig«.

Jag försöker ofta reflektera över mig själv i samtalet. Rycks jag med i alla känslor och blir tårögd på grund av att patienten är lik mina föräldrar, i samma livssituation som jag med barn som behöver sin förälder länge till eller helt enkelt en fin person som jag vill ska finnas på jorden länge till? Eller är jag distanserad? Försöker få jobbet gjort, men också förbereda för nästa patient på mottagningslistan?

Ofta kommer tankarna på vad samtalen lärt mig om livet. Alla sätt man kan hantera svårigheter på. Alla anhöriga som funnits där på ett enastående sätt och stöttat. Också hur ensamheten kan vara så total hos en svårt sjuk människa. Hur ett liv kan te sig. Att livet inte är oändligt. Vilket yrke jag har!