På ett lokalkafé vid Skellefteälven hittar vi oväntat gamla samlingar av Läkartidningen. Det är två vackra upplagor, daterade till 1948 och 1949. Vi sätter oss genast ner med våra tekoppar och läser.

Vi läser om lobotomier. Vi läser om insulinkoma som behandlingsform och överbeläggningarna på sinnessjukhusen. Inspektören som ifrågasätter om sinnesvården verkligen är en fråga om sjukhusvård eller ren förvaring. En replik om vikten av mental sanering. Vi läser om studier som talar för överrepresentationen av »intellektuellt efterblivna« bland kriminella och hur intelligensnivån är ungefär densamma bland sinnesslöa som soldater i Illinois. Vi läser om koronar infarkt, eventuell hereditär belastning och hyperkalema toppar på EKG vid anorexia nervosa. De olika ingreppen vid tuberkuloskomplikationer redovisas tydligt med ingående bilder.

Det skrivs en hel del om tandkaries, vid den här tiden ett utbrett hälsoproblem bland befolkningen. I efterhand vet man att det är just åren 1945–1955 som Sveriges största medicinska experiment äger rum. Vipeholmsanstalten är ett rikssjukhus i Lund med slutförvar av »svårskötta obildbara sinnesslöa« män, kvinnor och barn. Man graderar »idiot-utseenden« och för journalanteckningar om imbecilla beteenden. Här hamnar även mycket små barn med funktionsnedsättningar. Breven de skickar hem kommer aldrig fram. Under experimentet blir man tvångsmatad med kola tills munhålorna ruttnar i ett försök att undersöka kariesutvecklingen; en statligt subventionerad forskning med Medicinalstyrelsens godkännande. Många dör av aktiv vanvård. I underläkarens dagböcker framkommer tydligt ambitionen om rening av människokapitalet, i linje med tidens eugenik. Forskningsresultaten är enastående och leder till det svenska lördagsgodiset.

Vi hisnar. Vad som var aktuellt, vad som fortfarande är i bruk och vad som senare skulle komma att fördömas. Vi hisnar av språkbruket, det medicinska språket som sakligt dokumenterar med sitt anspråk på att stå för den rationella sanningen. En vetenskaplig fadersblick. Vi hisnar. Bakom den medicinska fernissan döljer sig ett samhällsklimat; ett tankebruk och språk som låter sig passera med sin självklarhet.

Läkarkåren tillhör akademin och anses vara en högt stående yrkeskår med nobel etik: göra gott, inte skada. Vi uttrycker oss sällan politiskt och håller oss till vår läkargärning. Ändå är vår samtid åter en tid där neutralitet i sig utgör en politisk akt. Regeringens skriftliga överenskommelse, Tidöavtalet, presenterades nyligen med förslag om utvisning vid bristande vandel, bortskaffandet av tolksamtal i vården och angivningsplikt av papperslösa för vårdpersonal. Politiker, vårdförbund och aktörer från civilsamhället larmar över samhällsutvecklingen.

Vad är läkarkårens ansvar i ett samhälle? Vad är vår position i en rättsstat där vissa medborgare misstänkliggörs? Vad innebär det när man kompromissar med hälsan hos fattiga, hos dem som inte blir lästa som svenskar? Att den som är tyst låter spelet fortgå är en melodi från kända historiska vingslag.

Läser man i framtiden gamla upplagor av Läkartidningen på ett lokalkafé vid en älv och förundras över hur samtiden låter sig speglas? Upprepas frågan: Var fanns de som högljutt stod upp för allas människovärde när det ifrågasattes?

 

Foto: Cato Lein

Möten och händelser från klinisk vardag som omtalas i Läkartidningens krönikor är antingen fingerade eller anonymiserade.