Läkaryrket känns ibland som att befinna sig i stormögat av andras kolossala sorg och smärta. Kommer man alltför nära marginalen sugs man in i stormvirveln. I det till synes stilla stormögat finns dock andrum – en plattform för professionalism där man står stabilt. Men hur gör man egentligen när man vandrar igenom stormen av smärta och sorg för att arbeta i dess öga? Hur orkar man pendla mellan stormens öga och dess utkant, dag in och dag ut, utan att dras med i smärtan? Och vad händer när stormen i stället blir min?

För två år sedan blev min lillebror svårt hjärnskadad i en olycka. Jag väcktes mitt i natten när mamma ringde och hejdlöst gråtandes berättade att han låg på operationsbordet – akutläkaren hade sagt att »läget är jätteallvarligt«. Medan jag långsamt reste mig upp från sängkanten tänkte jag, »nu händer det, det är nu livet rasar samman«. Minnena kan ännu propagera ohämmat genom märgen som skräckfyllda ilningar.

Några dagar efter olyckan kallades vi till läkarsamtal. Hjärnskadorna var omfattande och beskedet var att han kanske aldrig skulle vakna upp igen, kanske förbli i ett vegetativt tillstånd. Bisarrt beskriver nog bäst upplevelsen av att sitta i stormen som åskådare när mina kollegor framför mig, på andra sidan det ovala bordet, satt mitt i stormögat. Med mina torra ögon och affektlösa ansiktsmimik blev jag en hybrid mellan läkare och sörjande bror, medan jag inombords förgäves ropade efter en hand att dra mig ur stormvirveln.

Min bror vaknade upp efter två veckor men fastnade mellan stolarna på vårdavdelningen, i fyra månader. Frågorna rörande rehabilitering, och virrvarret kring vårdplaneringarna blev en kamp. Därför tog jag tjänstledigt för att hjälpa till, i egenskap av läkarbrodern – en utmaning jag inte skulle önska min värsta fiende.

Återgången till jobbet efter tjänstledigheten var svår när ångesten härjade. Hur var det man skiljde mellan stormvirvel och stormöga nu igen? Alex, med en misstänkt hjärntumör, blev min patient. En livsbejakande man med ett genomgott hjärta som jag omgående visste skulle bli en av de där patienterna man aldrig glömmer.

När utredningen var färdig kallade jag Alex och hans anhöriga till samtal för att landa ett svårt besked – tumörmisstanken var bekräftad. Det var ett rörande samtal som fick mig att tänka på när jag själv satt vid det där ovala bordet. Dagen därpå frågade jag Alex vad som kändes svårast. Han sa, »jag vill fortsätta leva, jag älskar livet«. Orden vägde tungt i mitt bröst. Med minnet från när jag mitt i natten satt på sängkanten och ifrågasatte meningen med precis allt, undrade jag hur man förblir professionell och samtidigt kan vara personlig, utan att bli privat. Är det här man stannar kvar i stormögat eller går man kanske in i stormen och stannar där med sin patient, bland det flygande bråtet? Eller lämnar man stormen helt och hållet?

Ett halvår senare åkte jag ut till det hospice där Alex blev inlagd. Han berättade att han efter sin diagnos gjorde en »bucket-list«, och i den fanns med att bjuda ut mig till hans sommarställe på Västkusten. Dessvärre blev det aldrig av. Två dagar därpå somnade Alex in.

I mötet med Alex tänkte jag ofta på smärtan jag själv bar på sedan min brors öde alstrade en ny verklighet att finna mig själv i. Paradoxalt nog blev min egen sorg en tyst kunskap – ett hjälpmedel i mina förflyttningar mellan stormen och dess öga, i mitt yrke. Acceptansen blev dock den hand som drog mig ur stormvirveln. Som en frälsning kom den till mig en höstdag på Gotland, när vemodet hade vävt in sig i min egen bindväv. Från uteserveringen på Själsö Bageri blickade jag ut över havet och reflekterade över hur livet ibland kunde arta sig så nyckfullt, när en kollega från Stockholm oväntat dök upp. Som om hon redan visste om min sorg, frågade hon mig hur det stod till. Samtalet som följde rundades slutligen av med att hon berättade att man inte behöver tycka om att acceptera sin sorg, men att det förr eller senare blir en nödvändighet, ifall man ska lära sig att leva med den. »Pouria, det är tillåtet att ogilla acceptansen«, sa hon med genuin värme, innan vi skiljdes åt. Med de orden började jag läka där jag satt på Själsö Bageri, medan jag omformulerade orden till mitt eget tröstande mantra: att acceptansen får lov att vara hatad, hur angenäm den än må vara.

Möten och händelser från klinisk vardag som omtalas i Läkartidningens krönikor är antingen fingerade eller anonymiserade.