Min patient Lars ser ut som Einstein – om Einstein hade varit alkoholist och stoppat fingrarna i ett eluttag. Han saknar de flesta tänderna, har ett högt skratt, och jag har varit hans doktor sedan jag träffade honom första gången som underläkare på vårdcentralen för åtta år sedan. Ni förstår, Lars litar bara på vårdpersonal som kan skoja med honom. Det är jag, den tyska läkaren på sjukhuset och diabetessköterskan från Värmland. Jag insåg tidigt att jag får bäst »compliance« om jag ringer honom varannan månad, förolämpar honom skämtsamt i fem minuter och sedan kan vi prata om hans läkemedel och krämpor. Så det gör jag. 

Lars är något av ett medicinskt mirakel. Han har en diagnoslista som är längre än den ovårdade svarta läderrocken ingen har sett honom utan, och läkemedelslistan är om möjligt ännu längre. Trots detta är han alltid vid rätt gott mod när vi hörs, och vi hittar alltid något att skratta åt. 

Relationen blir med åren rätt informell. Han skickar grattiskort till mig på min födelsedag. Varje gång han ser mig i väntrummet ropar han »Tjena doktorn!« med ett stort tandlöst leende och viftar med käppen så ivrigt att krukväxterna lever farligt. Han ringer flera gånger i veckan till vårdcentralen och vill berätta om sina nya krämpor, men han vill inte ha hjälp – han vill bara att sköterskorna ska informera doktorn hur han mår. Så det gör de. 

Under min sommarsemester dör han. Han dör utan riktig förvarning och det skär i hjärtat på mig att tänka på det. Jag föreställer mig hur jag skäller ut honom för att han har mage att dö utan att fråga mig om lov först, och hur han skulle ha skrockat åt det. 

Jag tänker mycket på honom de följande veckorna. Och det som gnager i mig är frågan: »Ska jag gå på hans begravning?« Det känns så fel att bara gå vidare som om ingenting hade hänt. Han betydde något för mig. Jag har inga andra patientrelationer som liknar denna. Jag har tagit hand om honom mer eller mindre sedan jag tog examen. Och trots att det så klart var en ojämlik relation tror jag att han brydde sig om mig. Jag frågar om råd hos mina äldre kollegor, vänner och familj. Jag får nästan exakt samma svar – »Nej«. 

Nej, det är oprofessionellt. Nej, anhöriga kan ta illa vid sig. Nej, du kommer att bränna ut dig om du ska bry dig så mycket. Nej, det är ett sekretessbrott. Nej, det är att gå över gränsen. Jag hade nog gett samma råd om jag blev tillfrågad. Men, jag menar, det är ju ingen vanlig patient vi pratar om här, det är ju Lars! 

Jag fastnar i ambivalens. Till slut känner jag mig skuldmedveten över att jag vill gå, för vad säger det om mig? Att jag särbehandlar mina patienter? Att jag är gränslös? Att jag inte är den ideala läkaren som visar lagom mycket empati under besöket, behåller en professionell distans, och lämnar jobbet på jobbet klockan 17? 

Tomheten efter Lars är en sorg som jag inte hittar ett färdigt skript för. Det är inte en sorg med kondo­leansblommor, med orgelmusik och smörgåstårta. Det är sorg som jag är tveksam över om jag ens får känna. 

Jag velar så länge över detta att när jag väl söker upp datumet för hans begravning har den redan varit. I stället sätter jag mig med hans diabetessköters­ka under en lunch och vi pratar om våra minnen av honom och skrattar över hans speciella sätt och hans egenheter. Det visar sig att hon också hade velat gå på hans begravning. 

Vissa patienter kryper under huden på oss. Jag vet fortfarande inte hur jag ska sörja dem.

 

Möten och händelser från klinisk vardag som omtalas i Läkartidningens krönikor är antingen fingerade eller anonymiserade.