När man som ST-läkare i allmänmedicin krånglar sig fram genom randningsdjungler och migrerar över kursslätter passerar man ett återkommande vattenhål som skänker en stunds eftertanke och bukfyllnad: Läkemedelslunchen. På vårdcentralen får vi tyvärr inte ha dito, ety en allmänläkare behöver ju inte vara så à jour. (Vi håller väl mest på med alvedon och plåster?) Den migrerande allmän-ST:n noterar att vid varje läkemedelslunch så upprepas, likt en ortodox religiös rökelseceremoni, samma ritualer gång på gång.

Till en början vet hälften inte ens om att det är läkemedelslunch, trots anslag på tavlor och mejl i välfyllda inkorgar. Detta resulterar i 10 minuters diskussion kring vem som faktiskt har angett vegetarisk kost, vem som bara roffat åt sig en laxsallad och om det verkligen tagits hänsyn till påvisbar eller upplevd glutenintolerans. 

Den stackars läkemedelsföretagsrepresentanten försöker skapa lite trevlig stämning samtidigt som denne ber onödigt mycket om ursäkt för att smakvariationerna på det kolsyrade vattnet inte är så många som cateringföretaget angivit, och ja, visst är det trevligt nu när det börjar bli vår. Publiken är svårflirtad och motvillig. Ingen ger ögonkontakt. Detta på grund av allas osäkerhet kring hur dåligt samvete man egentligen bör ha när man har tagit emot en bytta råris, romansallad och vinägrett till det facila priset av ens medicinska oberoende och surt ihoptjänade lunchtid. Kan man som läkare rekommendera ett läkemedel om man samtidigt minns en »somrig medelhavsbuffé«?

Vidare utvecklar sig ritualen enligt manus och några arketyper utkristalliserar sig.

Den girige – smusslar åt sig lejonparten av alla gratispamfletter med smörjscheman och medicininsättningstips. Finns där reklamkarameller på bordet trattas de ner i bröstfickan. Blev det en sallad över? Rätt ner i rockfickan. Vet om på förhand vilken del av buffén som är värd att fokusera på.

Den omutbare – vägrar ens titta sina kollegor i ögonen. Inget ska få påverka denne oberoendets riddare. Armarna i kors. Ägnar oerhörd kraft åt att se obrydd ut. Kommer förmodligen skriva ut mindre av det nya läkemedlet på pin kiv. Äter dock lunchen.

Härskarteknikern – hämtar sin mentala energi från att i ett tidigt skede grilla säljaren med kritiska frågor som ibland hämtar sin bärighet ur ingenting alls. Utger sig för att representera all samlad kunskap och erfarenhet. Självgod och självutnämnd.

Kandidaten – tvingades med in och kunde således inte värma gårdagens lättkokta makaroner, men fick inte heller någon bjudsallad och försöker dölja magens kurrande genom att smälta in i tapet och möblemang. Antecknar pliktskyldigt och ofiltrerat.

Den vilsne – spelar intresserad under hela föredraget men avslöjar sig själv på slutet med att inte riktigt ha greppat vilket organsystem som läkemedlet avser. Sätter säljaren i ett mentalt benlås där denna måste fortsätta att vara intresserad av den idiotiska frågan även om hen helst velat ifrågasätta vederbörandes kognitiva förmåga. Eventuell dubbelagent.

»Showstealern« – börjar hålla ett eget parallellt föredrag som delvis tangerar det som säljaren håller. Ibland samtidigt. Alla blir förvirrade. Ger en mild förståelse för hur parallella universum kan existera sida vid sida.

Den köpte – håller med om exakt allt som sägs av försäljaren och tycks ibland nästan vara en del av manuset. Misstänks ha en eller ibland flera tusen goda anledningar till beteendet. Lite för solbränd.

Vips slår klockan 12.59 och alla reser sig mitt i en mening och lunchen är över. »Och har ni några frågor kan ni mejla dem«, ekar ut över barskrapade tallrikar.