Min mormor hade samma blåa ögonfärg som jag har. Hennes hår var mörkbrunt och vågigt, till skillnad från mitt blonda raka. Jag tyckte om att sitta i hennes knä när hon sjöng »Prästens lilla kråka« och jag kiknade av skratt när kråkan körde i diket. Det här är inget jag minns. Allt har jag fått berättat för mig, eftersom jag bara var tre år när mormor dog. Hon hade insjuknat i cancer åtta månader tidigare. Hon drabbades av en hjärntumör som var så aggressiv att det inte fanns någon botande behandling att erbjuda. Att försöka operera bort den hade skadat mer än hjälpt min mormor.

I somras gick jag från att vara läkarstudent till nybliven läkare. Jag har tagit de första stapplande stegen i arbetslivet och fått träffa mina första patienter. Det mesta under studietiden har gått att läsa om och förbereda sig på, men jag har funderat en del på hur mötet med svårt sjuka patienter kommer att bli. Det är något jag tror att jag aldrig kommer att kunna bli helt förberedd på. Hur kommer det vara att möta patienter och inte kunna erbjuda någon botande behandling? Hur förklarar man för en familj att deras mormor, mamma eller dotter är döende? Hur pratar man om det allra svåraste? Hur talar man om det som alla helst vill undvika att tala om? 

Det mest grundläggande i medicinsk etik är att inte skada. Men hur bestämmer man var gränsen går för när en behandling skadar mer än hjälper? När vet man att det är bättre att avstå en behandling än att fortsätta? Det är en svår fråga, men svaret måste alltid baseras på vetenskap. 

Det som skiljer vetenskap från bluffmakeri är paradoxalt nog att vetenskapen inte har alla svaren. Det är det som ter sig vara den avgörande skillnaden mellan seriös sjukvård och tvivelaktiga behandlingar. En bluffmakare vet vad som gjort dig sjuk och hur du blir frisk – inte sällan genom att köpa deras egna mirakelkurer. Som läkare ska vi vara ärliga då vi inte har tillräckligt med kunskap eller möjlighet till bot.

I sociala medier sprids artiklar om hemliga behandlingsmetoder som kan bota de sjukdomstillstånd som den konventionella sjukvården »inte vill bota på grund av ekonomiska intressen«. Samtidigt delas hjärtskärande öden där små barn blivit svårt sjuka och där hela familjers liv satts ur spel. Grupper startas med insamlingar till alternativa behandlingar på andra sidan jorden till en kostnad av miljontals kronor.

Jag är själv inte förälder, men kan ändå förstå hur man griper efter halmstrån i ett sista hopp om att ens son eller dotter ska få mer tid. Det går inte att lasta någon förälder för det. Däremot bör sjukvården utveckla en strategi för att på ett bättre sätt stötta patienter och anhöriga när det inte finns någon bot – när behandlingen som i min mormors fall skadar mer än hjälper. I stället för att sälja hus och hem för att bekosta långa resor och hemliga behandlingar på andra sidan jordklotet bör patienten och anhöriga få möjlighet att med sjukvårdens stöd finna lugn tillsammans den sista tiden i livet. 

Min mormor och jag borde ha fått många fler år tillsammans. Hon borde ha fått se mig börja skolan, ta studenten och flytta hemifrån. I början av sommaren borde hon ha suttit i Vasaparkens aula och sett mig ta emot min läkarexamen. Hon borde ha fått sjunga »Prästens lilla kråka« med mina framtida barn. Jag vet dock att hennes sista tid blev så bra den kunde bli i den svåra situation hela familjen plötsligt sattes i. Det är en tröst i all sorg. Hon blev behandlad enligt läkarens etiska prioriteringar. Aldrig skada, ibland bota, alltid lindra och trösta.

Möten och händelser från klinisk vardag som omtalas i Läkartidningens krönikor är antingen fingerade eller anonymiserade.